Kultur och konsten att sköta en tillväxtmotor. En lektion i verbal olydnad

Enligt den kinesiska kalendern har vi nu gått in i hästens år. I Umeå med omnejd har vi däremot gått in i hjärtats år. Det brett leende hjärtats år.

Den klarröda loggan för det nu invigda Kulturhuvudstadsåret finns överallt, ingen har kunnat undgå den. Somliga tycker om den, andra inte. Själv har jag, i ärlighetens namn, en viss clownfobi och kan inte hjälpa att det är åt det hållet mina associationer går. Ett lösryckt clownflin i zillioner små och stora variationer.

Men clownfobin är ändå ett högst privat bekymmer. Väsentligt mer skrämmande var den rörelse i språkbruket som ägde rum medan vi väntade på snön och isläggningen av Umeälven inför den stora invigningsfesten. Dessförinnan hade vi fått lära oss att hjärtat skulle symbolisera tanken om allas delaktighet, medborgarnas och kulturarbetarnas. Först nu förstod vi att även det breda leendet hade ett namn – som inte bara skulle ge året utan hela staden en egen rubrik. ”Kulturdriven tillväxt”, skulle det hädanefter heta. Ett credo, ja: ”ett motto som förenar politiken, näringslivet och ledningen för kulturhuvudstadsåret”, som Po Tidholm nyligen skrev i en läsvärd artikel i tidskriften Tänk http://tank.umu.se/. Och han frågade sig: ”Vad betyder det ens?”

Det undrar också jag. När jag så förra veckan blev inbjuden att medverka som en av talarna vid Umeå universitets dag under det årliga Västerbottens-evenemanget på Grand Hôtel i Stockholm hade jag inget val. Jag var tvungen att svara; att så att säga ta frågan på orden. För temat var, förstås, ”kulturdriven tillväxt”. Mitt svar blev en lektion i verbal olydnad, i tre delar. Den lät ungefär så här:

 

I.

Gud så dumt att gå omkring

i en expanderande kommun

och bara tänka på sej själv!

Orden är Kristina Lugns – och de har ofta kommit för mig under den här hösten och vintern, när jag gått omkring i min hemstad Umeå, bland lyftkranar och uppgrävda gator. Umeå bygger, Umeå river gammalt för att ge plats åt nytt. Umeå växer. Och över alltihopa svävar det brett leende röda hjärta som är Kulturhuvudstadsårets symbol.

När den storståtliga invigningen av Kulturhuvudstadsåret gick av stapeln förra helgen svävade leendet bokstavligen över Umeås himmel, uppburet av – fick vi veta – en svärm självlysande smådrönare. Många applåderade. Själv kände jag mig aningen illa till mods, kunde inte låta bli att tänka på när regionrådet Erik Bergkvist liknade   Västerbottensveckan på Grand Hôtel vid en ”bombmatta” – och själva evenemanget vid ett ”skyltfönster”.

Det är min övertygelse att man alltid ska ta folk och saker på orden. För ord är aldrig någonsin ”bara” ord. De är alltid delar av en berättelse om världen, om människorna och det liv vi lever i nuet eller historien. Därför är det bra att ”märka ord” – i betydelsen lägga märke till dem.

 

Så, låt lektionen börja:

Vi står framför skyltfönstret, det breda leendet svävar i skyn. Ett avlägset motorbrus hörs – frågan är om det kommer från drönarna eller från de 122 000 träffarna på Google som jag får när jag söker på orden kultur + motor. Fast i en mer internationellt gångbar catch-phrase: ”culture as an engine for economic growth, employment and development”.

För det är det vi pratar om. Om vi nu ska märka ord – och det ska vi. Alltså: motorer. Kulturen som tillväxtmotor. Och det är här det börjar skava och bli skevt.

Men missförstå mig rätt: min pappa var bilmekaniker och Saab-älskare och jag åt motordelar till frukost, framhjulsdrift till middag och drömde hästkrafter med dundrande hovar i cylindrarna varje natt under min barndom.

Jag har all respekt för motorkunskap – och jag har alls inget personligt emot bilar eller andra motordrivna fordon. Men jag har något emot att man bygger om en roman till en snöskoter, eller en symfoniorkester till ett jetplan. Om man inte vet att det är det man gör, om man inte tror att det på något vis förändrar rörelsen i berättelsen, tonskalornas stigning och fall.

Och här kommer första läxan: när man talar om ”kulturdriven tillväxt” har man antingen man vill det eller inte tagit in en motor i baletten, det hörs lika tydligt som en puttrande Saab V4 på en grusväg genom en västerbottnisk inlandsby om sommaren.  Man har med andra ord valt att beskriva ett skeende genom en metafor. Samma sak med bombmattan. Eller skyltfönstret. Men de breda hjärtformade leendena och drönarna, de är – i det här fallet – på riktigt.

Om en metafor fungerar bra kan den få oss att se något nytt och oväntat. Det kan illustreras med en rad ur en annan dikt av Kristina Lugn, som också kan sägas ha en viss aktualitet i fallet Umeå:

Döden har ett konstigt sätt

att plötsligt sitta i en soffa från IKEA

och se ut som en befriare

 

Här är det alltså IKEA-soffan som är metaforen. Precis som den expanderande kommunen var det i det första exemplet. Lägger man ihop båda får man en rätt bra bild av Umeå år 2014, även om dikterna skrevs redan 1983. Men metaforens räckvidd är större än tiden. Det är därför vi skrattar, eller åtminstone småler lite grann, när vi hör dikterna. För att de får oss att se något nytt, för att de sätter ihop saker och tankar i oväntade kombinationer, som bryter mot vårt vanetänkande och vaneseende.

Kulturen som MOTOR får man däremot se som en död metafor. Kännetecknet på en död metafor är att den har upphört att överraska oss, den liksom bara flyter in, som att den var på riktigt, som att den beskriver något som finns i verkligheten. Eller för att återgå till den gamla Saaben och uttrycka det lite mer drastiskt: den tror sig kunna rulla på frihjul även i uppförsbacke. Och är man inte medveten om den speciella finessen i konstruktionen kan det väcka rätt så mycket frustration om det blir stopp.

 

II:

Jag har nu lärt er något om konsten att märka ord. Om betydelsen att kunna skilja levande metaforer från döda. Och framförallt att inte blanda ihop metaforer med verkligheten. Låt oss nu tillämpa kunskapen på ett exempel ur den lokala debatten, nämligen ett uttalande av den Store Entreprenören: ”Jag tror på kulturdriven tillväxt. Kulturvänstern måste inse att man inte bara kan räkna med att få pengar för sin verksamhet, de måste också vara med och gemensamt utveckla något som skapar tillväxt.”(Länk till VK 7.12.13)

Vi ser omedelbart att detta är ett fall av frihjulskörning i uppförsbacke. Det lär oss dock något viktigt. För vad är det egentligen Entreprenören säger? Jo, att ”kulturdriven tillväxt” är något man kan ”tro på”. Det vill säga, som en livsåskådning eller en ideologi. Och samtidigt ställer han denna ”tro” i konflikt till en annan, en position som han vill stämpla som uttalat ideologisk  – nämligen ”kulturvänstern”. Den vill något annat, menar han, och då vill den fel. Och skillnaden handlar om två olika relationer till signalorden ”tillväxt” respektive ”pengar”.

En genväg för att komma de antaganden som ligger bakom ett resonemang på spåren är att omformulera dem till frågor. I det här fallet skulle en sådan fråga kunna låta: ”Vilken fråga är kulturdriven tillväxt ett svar på?” En inte allt för långsökt gissning är att den frågan handlar om ett sätt att nå fram till ett mätbart resultat. Samt att det resultatet i sin tur på ett eller annat sätt handlar om signalordet ”pengar”.

Om vi frikopplar kulturen från tillväxten och istället frågar oss: Vilken fråga är kulturen ett svar på?  Då får vi problem att mäta resultat. Svaret blir frågan och kan låta som Sara Lidmans ord om vad en roman är: ”Romanen stammar sina svar på en livslång utmaning.” Förenklat kan man säga att det är på just den här punkten som motorn i den tillväxtdrivna kulturtanken börjar skära.  Den är helt enkelt svaret på en annan fråga.

 

III.

Därmed är vi framme vid den sista läxan. Den handlar om friktionens lagar, som styr både motorer och metaforer. Min salig far skulle närapå ha gått i döden, eller i alla fall kört i diket, för sin övertygelse om framhjulsdriftens överlägsenhet på norrländska vintervägar. Men han skulle aldrig ha förnekat att det handlar om friktion.

En lyckad metafor tar medvetet bruk av friktionen – och överrumplar oss i IKEA-soffan med att tvinga oss att för en sekund se döden i vitögat. En död metafor försöker slinka in i vardagsrummet utan friktion, utan att låtsas om att verkligheten ibland gör motstånd.          Att förneka det motståndet är, kort sagt, att förneka att det finns andra frågor, med helt andra svar.

Post scriptum.

”Vad var det du pratade om då?” frågar min bror i telefon. Jag berättar. Han säger: ”Jaha. Ungefär som Kultur och konsten att sköta en tillväxtmotor?” Ja, ungefär så. Just så.

——
Annelie Bränström-Öhman

Texten framfördes först som föredrag vid Kunskapsnoden och publicerades därefter i VK den 12 februari 2014.

 

En kommentar till Kultur och konsten att sköta en tillväxtmotor. En lektion i verbal olydnad

  1. erik.so.johansson@umu.se' Rektor Lena Gustafsson says:

    – Jag är övertygad om att kulturhuvudstadsåret kommer att ge oss många oförglömliga kulturupplevelser. Men man kan ha många infallsvinklar och tankar i diskussionen kring begreppet ”Kulturdriven tillväxt” och vad det betyder. Annelies lektion i verbal olydnad utmanar, intresserar, irriterar, stimulerar och lämnar nog få som läser oberörda!

    – Jag ska definitivt inte ge mig in i problematiseringen om vad begreppet i sig kan tänkas betyda eller inte betyda, men klart är att för ett levande samhälle, ett samhälle som ger grogrund för en uthållig utveckling så är kultur i vid bemärkelse en förutsättning. Men i den diskussion som tagit fart när Kulturhuvudstadsåret har varit i antågande så har jag kommit att sakna ett annat begrepp och det är kunskap. Man kan förledas tro att bara vi är idérika och kreativa så kommer vi att framgångsrikt möta mänsklighetens och samhällets stora utmaningar. Förvisso sker ingen utveckling utan idéer och kreativitet, men utan att vi bygger broar, passerar gränser och nyttjar kunskap över hela dess bredd av vetenskap och konst så kommer vi inte lyckas särskilt väl! Med inkludering av kunskap så hoppas jag diskussionen kring ”Kulturdriven tillväxt” fortsätter!

    Lena Gustafsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *