Erixon-Per-Olof

”Den hårda pressen gör mig förfärad”

Arbetsbelastningen för lärare inom Humanistiska fakulteten är alldeles för hög, och har så varit under en längre tid. Det säger Per-Olof Erixon som är dekan vid fakulteten. Det som framförallt kan göras för att motverka problemet är att arbeta med incitament och goda strukturer.

Det är en märkbart bekymrad Per-Olof Erixon, dekan vid Humanistiska fakulteten, som tar emot i sitt arbetsrum i lärarutbildningshuset. Lärarna vid hans fakultet har svårt att få tiden att räcka till på jobbet. Själv ser han inte någon anledning att släta över problemet.
— Jag är högst medveten om att det är väldigt hård press på lärarna inom min fakultet, och det gör mig med jämna mellanrum förfärad. Det är alldeles självklart, säger Per-Olof Erixon.
— Särskilt bekymrad blir jag när människor måste gå ner i arbetstid för att klara av att jobba som lärare, det är ju förfärligt. Det känns som att vi har nått gränsen för länge sedan.
 
Vad problemet beror på är han helt övertygad om:
— Det har att göra med ett system som är missgynnande för humaniora. Våra lärare måste springa fortare i korridorerna, ha mer kurser, undervisa fler studenter. Där har vi naturligtvis förklaringen.
 
Inom den humanistiska fakulteten vid Umeå universitet har det dessutom pågått ett antal övertalighetsprocesser de senaste åren. Något som förvärrar situationen ytterligare för de anställda:
— Vi har ju under en period dragit ner vårt utbildningsutbud till det så kallade ”taket” — 24 procent färre studentplatser från 2010 till nu. En sådan minskning resulterar med nödvändighet i en övertalighet av lärare, säger Per-Olof Erixon.
— En övertalighetsprocess skapar också så mycket frustration och oro. Även de som inte själva riskerar att bli föremål för uppsägning drabbas indirekt. Det påverkar hela miljön.
 
 
Osäkerheten går tillbaka på studentantalet på fakultetens utbildningar och storleken på de externa forskningsmedlen — två intäktsflöden som har det gemensamt att de kan variera väldigt mycket från ett år till ett annat, kan Per-Olof Erixon konstatera:
— Kurser som ena året går väldigt bra kan gå väldigt dåligt nästa år. Då har man byggt upp en kompetens i åratal. Så det är en lång rad faktorer som spelar in här.
— Det är en väldigt långsam process att bygga upp miljöer och kompetenser, men efterfrågan kan skifta väldigt snabbt. Att få ihop det är svårt.
 
När det gäller externa forskningsmedel har den humanistiska fakultetens forskare hållit sig väl framme, där har man sett en ökning på senare år.
— Men det är ändå en väldigt osäker marknad, det också. Man kan vara framgångsrik ett år men ändå kamma hem väldigt lite nästa år.
 
 
Per-Olof Erixon uppger att hans eget handlingsutrymme är högst begränsat när det gäller att skapa en trygg och balanserad arbetssituation för fakultetens lärare och forskare.
— Ja, jag kan ju inte påverka de resurser vi får. Jag kan inte påverka hur många undervisningstimmar lärarna får i mötet med studenterna. Det jag kan göra är att skapa förutsättningar och strukturer.
— Om vi tar exemplet med ansökningar om forskningsmedel så kan jag skapa incitament för att påverka arbetskulturen så att det är en självklarhet för alla att söka medel. När det gäller grundutbildningen kan jag skapa strukturer som stödjer en kontinuerlig utveckling av kurser och program, så att de möter ett behov och ett intresse. Det är på den nivån jag kan göra skillnad.
 
Förra året inledde regeringen en satsning i form av höjda ersättningsbelopp för humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi. Satsningen motsvarar 250 miljoner per år.
— Den här tillfälliga resursförstärkningen har varit helt nödvändig för vår del, det kommer att märkas tydligt när den försvinner. Till 2018 är det inte långt kvar. På fakulteten arbetar vi för fullt med hur vi under nästa år ska förbereda oss för resursminskningen, det här är en fråga som är uppe på i stort sett varje möte här, säger Per-Olof Erixon.
 
För den som följt den krisartade utvecklingen för humaniora i flera nordiska grannländer de senaste åren, är det inte helt orimligt att känna en viss oro för om det är de humanistiska fakulteterna i Sverige som står näst på tur för ett stålbad när regeringens satsning tar slut efter 2018.
 
Vi kommer in på begreppet bredduniversitet — ett sådant ska ju Umeå universitet vara enligt Vision 2020. Är det tänkbart att en rektor i framtiden kan behöva göra en riktad strategisk satsning på humanistiska ämnen för att bibehålla bredduniversitetets styrkor?
 
 
Per-Olof Erixon tar det inte för omöjligt att ännu tuffare tider kan vänta. Men tanken att ett universitet på egen hand skulle kunna motverka en fördjupad utarmning genom att bedriva någon form av intern fördelningspolitik avfärdar han som helt orealistisk:
— Det finns ju bara två pengapåsar: en för utbildning och en för forskning. Det finns inga andra pengar att tillgå. Och jag vet ju att de andra fakulteterna kämpar också. Visst har rektor sina strategiska medel, men de räcker på sin höjd till tillfälliga satsningar av ett mer begränsat slag.
— Ingen kan förvänta sig att en rektor ska kunna göra något för att ändra på den här obalansen enbart genom att omfördela resurser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *