EvaMaria_940

Forskarnas högra hand

”Kommunikatör” är Eva-Maria Diehls titel i personalkatalogen, men kanske hade ”möjliggörare” varit ännu mer träffande? Inom KBC och MIMS är hon limmet som fogar samman forskare och infrastruktur till en helgjuten forskningsmiljö.

Eva-Maria Diehl sitter parkerad vid skrivbordet på den lilla kommunikationsavdelningen för Kemiskt Biologiskt Centrum, KBC, när Aktum kommer på besök. Den lätt igenkännbara korta frisyren skymtar genom fönstret mot det öppna caféutrymmet intill.

Här tillbringar hon hälften av sin arbetstid. Den andra halvan är hon på The Laboratory for Molecular Infection Medicine Sweden, MIMS. Men att hennes tjänst alltsedan 2009 har varit något av ett lapptäcke är inte något hon egentligen skulle vilja ändra på.

–Det kanske kan verka splittrat men blandningen tycker jag är en del av vitsen med det här jobbet, säger Eva-Maria Diehl.

–Här på KBC arbetar jag minst 80 procent av tiden med intern kommunikation och organisation av konferenser, workshops och kurser. Jag ser till att forskarna får organisatorisk och praktisk hjälp så att de kan ägna sig åt sin forskning. Jag är en serviceperson, en allt-i-allo, säger hon enkelt.

 

På köpet har Eva-Maria Diehl blivit en person som verkligen gör skäl för epitetet ”profil” inom universitet. Hon har ett stort kontaktnät, jobbar ofta tätt mot forskarna, och sätter en ära i att bemöta dem på deras egna villkor.
–Ja, jag tycker nästan alltid det är bäst att hälsa på folk på deras arbetsplatser i stället för att de ska komma till mig. Naturligtvis står min dörr alltid öppen, men det är också viktigt för mig att förstå hur forskarna jobbar.

Frågan om vilken bild hon tror att forskarna har av henne får henne att börja skratta:

–Haha, det kan inte jag svara på. Men det känns som att forskarna vågar ta kontakt med mig eftersom de vet att jag kommer att göra allt jag kan för att lösa deras problem. De litar på att jag tar dem på allvar, säger hon och fortsätter:

–Det finns många åsikter om vad en kommunikatör ska göra och inte göra. Men om det behövs så fixar jag gärna kaffe till Carl Kempe när han kommer på besök. Den sysslan är nog så viktig. Liksom allt annat som gör att vi fortsätter ha en bra forskningsmiljö och ett bra samarbete.

 

Den första flytten till Sverige från ursprungslandet Tyskland skedde i slutet av 1980-talet. Efter två år i Lund hamnade Eva-Maria Diehl i Umeå, när den forskarstuderande makens handledare började arbeta vid Umeå universitet.

– Jag började läsa Miljö- och hälsoskydd här 1989. Jag var utbildad biolog men behövde passera det så kallade rikstestet i svenska för att komma in på utbildningen.

Minnena från den svenska universitetsvärlden innan EU-medlemskapet 1995 står i bjärt kontrast till det internationellt präglade sammanhanget på ett ställe som KBC:

–I Lund satt jag en gång vid ett fikabord mitt emot två personer som pratade på svenska och skrattade. Det var väldigt obehagligt, för jag kände på mig att de pratade om mig, men jag förstod inte vad de sa. Så går det verkligen inte till i dag.

 

Kemiskt biologiskt centrum är ett äkta underifrån-och-upp-initiativ, vilket Eva-Maria Diehl ser som en nyckel till att forskningsmiljön kommit att bli så väl fungerande och framgångsrik.

–Allt startade hos forskarna själva som såg det nödvändiga i att samarbeta, säger hon.

Mycket av samarbetet inom KBC handlar om ett smart samutnyttjande av labb och forskningsinfrastruktur. Till det kommer den sociala aspekten, att stärka nätverket av forskare som arbetar vid institutionerna i samarbetet.

Det hela styrs av en sammanslutning med elva ledamöter, den så kallade KBC-gruppen.

–Gruppen präglas av ett väldigt fint samarbetsklimat. Alla är ytterst pragmatiska, det är inte en massa byråkrati utan man löser problem snabbt. Jag sitter med som sekreterare i gruppen, och samtliga möten jag varit med på sedan 2009 har varit väldigt konstruktiva och positiva.

Däremot kan hon beklaga att underifrån-och-upp-initiativet ibland krockar med det förhärskande ovanifrån- och-ner-styret vid universitet.

–Till exempel när KBC-gruppen under minst ett år försöker få genom ett förslag för en organisation av en forskningsinfrastruktur. Då blir det mer stopp än stöd ovanifrån. Det tycker jag känns tråkigt.

 

Innan återvändandet till Umeå för ungefär åtta år sedan arbetade Eva-Maria Diehl som kommunikationschef på det välrenommerade Max Planck-institutet för biokemi. Rent karriärmässigt var flytten i någon bemärkelse ett nerköp. Men det finns annat som är så mycket viktigare än storleken på lönekuvertet, resonerar hon.

–Jag och min man kom tillbaka hit till Umeå för att vi verkligen ville det. Vi hade mer välbetalda jobb i Tyskland, särskilt jag, men sådana saker är inte det viktigaste i livet. I Sverige finns det mycket mer respekt för människan än i Tyskland. Det är svårt att säga när man lever mellan två världar. Men nu är vi i Sverige, vi trivs här. Kanske kommer vi också att dö i Sverige, vem vet.

Jag frågar om det någonsin var nära att hon själv slog in på en bana som forskare.

–Det var ingen lätt fråga du! säger Eva-Maria Diehl skrattande, och medger att en sådan vändning nog har varit tänkbar i några skeden. Men att hon alltid har varit mer motiverad att vidga sina kunskaper på bredden snarare än på djupet.

–Fast i dag kan jag ångra att jag inte doktorerade. Tidigare upplevde jag inte det så tydligt, men jag tror att man blir mer tagen på allvar och har bättre möjlighet att få inflytande om man är disputerad än om man inte är det.

Kan du inte se det som en brist inom akademin, att en person med stora, breda kunskaper men utan doktorsgrad inte kan ha mer inflytande?

–Nej, nej, på ett universitet är det forskarna som måste ha inflytandet. Det är en kvalifikationsfråga. Det måste vara så att de som bestämmer är de som är mest kvalificerade, och det är ju forskarna.

 

Den halva av arbetstiden som läggs på MIMS tog en oförutsedd vändning 2011, när en driven fransk gruppledare började publicera artiklar som snabbt blev allt mer uppmärksammade.

–Jag och Emmanuelle Charpentier började ungefär samtidigt på MIMS. Vi hade genast en del att prata om, hur det känns att komma till Umeå och så, berättar Eva-Maria Diehl.

– Jag skrev det första pressmeddelandet om publiceringen i Nature 2011. Då visste man ännu inte hur stort det här med CRISPR-Cas9 var.

Den riktiga ”hypen” började först efter att Emmanuelle Charpentier lämnat Umeå. Men samarbetet mellan henne och Eva-Maria Diehl har aldrig stannat av.

–Fortfarande är jag nästan dagligen i kontakt med henne. Det kan hända att hon skickar ett SMS och ber mig titta på någon text som en journalist har skrivit eller liknande. När jag verkligen inte kan så ber jag om uppskov. Men naturligtvis har Emmanuelle högsta prioritet, säger Eva-Maria Diehl.

–Umeå universitet har mycket att tacka Emmanuelle för, åtminstone anser jag det, och det är därför jag prioriterar henne. Med mina båda chefer Per Gardeström och Bernt Eric Uhlin har jag en överenskommelse om att jag ställer upp för henne när det behövs.

Med stor empati beskriver Eva-Maria Diehl det paradoxala tillstånd som Emmanuelle Charpentier i dag befinner sig i, hur forskningsframgångarna i praktiken har gjort det omöjligt för henne att kunna ägna sig åt det hon helst vill göra: Att forska.

–Hon är en jättefin människa. När jag hamnade på sjukhus efter en cykelolycka hösten 2015 så var hon den första som skickade blommor till mig i sjuksängen – trots att hon var i Berlin då.
Sommaren närmar sig med stormsteg. För Eva-Maria Diehl och hennes man hägrar en efterlängtad stugtillvaro i sommarhuset på Höga kusten.

–Det har blivit ganska populärt bland våra släktingar i Tyskland. Min mans mor som är 85 år kommer upp för andra gången, sen är det syskon och syskonbarn. Vi har kanske en vecka för oss själva. I framtiden skulle vi vilja göra om sommarboendet med alternativa lösningar för avlopp, el från solenergi och så vidare. Eftersom vi båda är ekologer skulle det vara fint att kunna pröva en del nyskapande lösningar, som också skulle kunna fungera som exempel för andra sommarstugor i den känsliga östersjömiljön. Det finns så mycket man kan göra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *