Profilen: Ahmad Hussein

Långt hemifrån, men med en okuvlig vilja att lyckas

Längst framme i lektionssalen står en man i snygg kostym. Han försöker överrösta sorlet av röster. Efter en stund har han fått ­allas uppmärksamhet. Det är Ahmad Hussein som talar och de som lyssnar har precis avslutat sin utbildning i det så kallade Snabb­spåret för nyanlända lärare.

Eftersom han pratar arabiska är det svårt för en svenne att hänga med. Med jämna mellanrum brister folk i lokalen ut i hjärtliga skratt. Han har auditoriet i sin hand; precis som vilken ståuppkomiker som helst.
 
— Jag använder gärna vackra ord och meningar och gamla ordspråk, som i de sammanhang jag använder dem blir lite överdrivet och roligt, men det är samtidigt något som gör det lättare för studenterna att minnas vad jag sagt, säger Ahmad Hussein och fortsätter:
 
— 1993 började jag läsa franska här på universitetet. Vår lärare bad oss säga något om oss själva, för att hon lättare skulle kunna koppla det till våra namn och komma ihåg vad vi hette. När det blev min tur sa jag med stort allvar: ”Lova att inte berätta för någon… men Saddam Hussein är min kusin”.
 
Det blev helt tyst i klassrummet. Det var först när en marockan, som också gick kursen, som till slut sa: ”Nä, det stämmer inte! Ahmad kommer från Libanon, han har inget med Saddam Hussein att göra”, som alla förstod att han skojade. Ahmad spricker upp i ett brett leende:
 
— Läraren finns kvar här på universitetet än idag, hon kommer fortfarande ihåg mig och vad jag sa till henne när vi presenterade oss.
 
För närvarande är det arbetet med att leda Snabbspåret för nyanlända lärare som upptar Ahmad Husseins dagar. Han berättar hur hans egen resa in i det svenska samhället gett honom erfarenheter och kunskaper som gör att han förstår vad många nyanlända går igenom och behöver.
 
— För mig tog det två och ett halvt år att nå den nivå som de som gått Snabbspåret klarar av på sex månader. Och tänk, i förra omgången var det 40 deltagare, alla klarade kursen, 18 av dem har fått jobb, flera har också fått praktikplatser. Och de som inte fått jobb än kan läsa mer svenska. De flesta av dem klarar dessutom att gå direkt till den högsta studienivån i svenska språket.
 
— Jag brukar säga till dem som går Snabbspåret att de har tur som hamnat hos någon som är så erfaren som jag, som har akademisk bakgrund i Sverige och som kan utbildningssystemen. Och nu har de börjat höra av sig från andra lärosäten som också har snabbspårkurser: ”Vad är det för ’medicin’ ni har i Umeå, som gör att ni lyckas så bra?”

Men om detta är
vad Ahmad Hussein gör idag så fanns det inte på något sätt i hans huvud när han 1988 stod på en flygplats i ett krigshärjat Beirut för att ta farväl av sin familj. Ahmad Hussein var 21 och lovade i den stunden både mamma och pappa att ta till vara alla möjligheter för att lyckas i livet.
 
— När min pappa kramade mig för att ta adjö tog han fram sin finaste penna och sa: ”Titta på pennan, du vet vad jag menar”, och när jag tog emot pennan så var det som att jag lovade honom innerst inne: jag kommer att förverkliga mina drömmar om att studera och ni ska få bli stolta över mig.
 
Den pennan skulle bli det som banade vägen för Ahmad Husseins fortsatta studier. När han 24 år senare har fest efter sin disputation i ekonomisk historia och hans fru begär ordet för att hålla tal tar hon fram en present:
 
— Hon öppnade den själv, det var en ny penna, hon sa att jag nu hade gjort mig förtjänt av den. De här två pennorna bär jag alltid med mig. Och så fort jag tänker på kunskap och utbildning kommer de här två pennorna i mina tankar — de ger mig kraft att gå vidare.
 
Ett par dygn efter att Ahmad Hussein lämnat Beirut 1988 kom han via en månad på flyktingförläggning utanför Stockholm till Kiruna. Det var februari och fortfarande många mörka timmar om dygnet.
 
— När jag tittade ut genom fönstret på förläggningen var det mörkt. Allt jag såg var belysningen i slalombacken. Jag grät. Jag saknade mina föräldrar. Jag saknade Libanon. Apelsinlundarna. Havet och ljuset. Jag tyckte det såg ut som att allt tog slut med den sista lampraden på toppen av backen. Jag trodde att världen slutade där. För vad fanns det där bakom?
 
Sedan gick allt snabbt och Ahmad Hussein säger att han tackar Gud för att han kom till Kiruna. Han beskriver hur han är någon som vill klara sig själv och stå på egna ben. Han börjar på svenska för invandrare (SFI) och berättar att redan första veckan blir avgörande.
 
— Läraren på SFI hette Yvonne Niemi och hon sa till mig: ”Ahmad, du är 21 år gammal, men när du pratar och på det sätt som du är, känns det som du är 40. Du är mogen och det kommer att bli något bra av dig i Sverige. Jag hoppas jag lever till den dagen så jag får se vad det blir”.
 
Efter åtta månader av svenskastudier började ­Ahmad tolka för nyanlända på flyktingförläggningen. Trots att folk på Invandrarverket såg honom som en ­förebild för assimilering var det först efter två avslag och 22 månader i Sverige som han fick uppehållstillstånd.
 
— Två dagar efter beskedet kallade handläggaren mig till sitt kontor. Han tog fram en karta över Sverige. ”Där är Kiruna och där är Malmö. Varsågod och välj, var vill du bo någonstans?”
 
— De flesta som då fick uppehållstillstånd ville flytta till Malmö eller Göteborg. Men jag pekade på Umeå. Då tittade han på mig och sa: ”Ahmad, är du galen?! Det är snö och det är kallt, alla vill ju till södra Sverige”. Då sa jag att min sfi-lärare Yvonne Niemi, som hade läst till lärare i Umeå, hade sagt att jag skulle flytta hit. Att Umeå var en ung stad och inte lika främlingsfientlig som städerna söderut.
 
1989 kommer Ahmad alltså till Umeå och det första han frågar flyktingmottagaren är hur han ska göra för att komma in på universitetet. Han säger att han ska ta det lugnt, han ska få veta hur allting fungerar, men först vill de att han börjar jobba som tolk; ryktet om hans tolkinsatser i Kiruna hade nått Umeås flyktinghandläggare. Under tiden som tolk och översättare pluggade Ahmad parallellt fram till 2007.
 
Men att jobba som tolk på heltid blev till slut omöjligt eftersom han det året antogs som doktorand. Att det blev ekonomisk historia beror återigen på ett personligt möte, nu med studievägledaren Lennart Olofsson på universitetet som själv varit i Libanon och Cypern som FN-soldat 1967.
 
— Efter att han hört mig berätta om min livsresa, om kriget och mitt intresse för politik och historia, så sa han till mig: ”Du säger att du vill bli civilekonom eller civil­ingenjör, glöm det! Du ska läsa ekonomisk historia…”.
 
2012 disputerar Ahmad efter att fyra år tidigare ensam ha antagits av 14 sökanden till forskarutbildningen i ekonomisk historia — bland annat på meriten att han redan skrivit en bok om den komplicerade Palestinafrågan.
 
Född och uppväxt i Libanon. Ett vuxenliv i Sverige. ”Rikt att få leva med två kulturer, det bästa av två världar.” Ungefär så sammanfattar Ahmad Hussein sin syn på det hela. Han kan inte heller se annat än att det liv han hittills har fått leva påverkat honom enbart positivt.
 
Till sist måste jag fråga om SFI-läraren Yvonne Niemi fick se vad det blev av honom?
 
— Jag försökte hitta henne när jag skulle disputera — men det lyckades inte. Så klart att det hade varit fint om hon hade fått vara med och se hur rätt hon hade när hon 1988 mötte och såg en 21-årig man, ensam och långt hemifrån, men med en okuvlig vilja att lyckas.
 
 
Ahmad Hussein
Gör: projektledare och lärare för Snabbspåret
Familj: gift och fyra barn
Fritidsintressen: trädgård, följa nyhetsrapporteringar, skriva poesi, fotboll och volleyboll
Tittar på: hinner inte
Favoritmat: libanesisk
Senast lästa bok: The First Industrial Revolutions av Peter Mathias och John A. Davis
Drömmer om: skriva en bok om oljeutvinning i Libanon som blir en bästsäljare.
Bok: Ahmad Husseins Den välkända konflikten och den eftertraktade freden fick Statens kulturråds pris 2003 för sin nyanserade skildring av Mellanöstern och Palestinafrågan.