olivecrona_940

”Never change a winning game”

Gunilla Olivecrona har i närmare fyrtio år forskat framgångsrikt på hur kroppen tar upp fett från blodet. Målet är att patienter med övervikt och typ 2-diabetes en möjlighet till bättre hälsa.

Det stod 1971 i kalendern när en nittonårig Gunilla Bengtsson flyttade från uppväxtorten Krokom i Jämtland för att börja läsa medicin i Umeå vid Sveriges yngsta och nordligaste universitet.

— Jag kom från en miljö där man knappt kunde stava till universitet. Men skolan gick lätt för mig så det var självklart att jag ville läsa vidare, berättar Gunilla som numera bär efternamnet Olivecrona.

En studievägledare i Östersund övertygade henne om att satsa på medicin. Valet av studieort föll på Umeå.

— Jag har alltid varit förtjust i vintrar och snö och skidåkning, och kunde därför inte se mig själv åka söderut.

 

Andra läsåret av läkarutbildningen startade en kemikurs i det då nybyggda Naturvetarhuset. Gunilla Olivecrona minns hur laboratoriesalarna gjorde intryck:

— Det var jättefint, nytt och ljust. Jag tänkte genast att ”här vill jag vara”.

Hon sökte och fick en amanuenstjänst på medicinsk kemi. Efter fyra terminer tog hon studieuppehåll för att jobba i labbet på heltid. Lite senare öppnade sig möjligheten att börja som doktorand.

— Sedan har det fortsatt på den vägen. Jag blev fast!

Det första projektet handlade om att undersöka hur kycklingembryon tar upp fett från äggula.

— Jag hade faktiskt egna höns i universitetets lokaler! Jag sprang på biblioteket och lånade böcker om höns och hönsuppfödning, minns Gunilla Olivecrona roat.

 

Alltsedan dess har Gunilla Olivecrona forskat på fettmetabolism. Särskilt har hon kommit att rikta in sig på enzymet lipoproteinlipas. Ämnet är ett protein som behövs för att kroppen ska kunna ta hand om triglycerider, en typ av blodfetter som den medicinska forskningen alltmer har satt fokus på som en viktig faktor för åderförkalkning och åtföljande hjärt- och kärlsjukdomar.

— De proteiner jag har studerat har aldrig följt regelboken. De ska binda till fett vilket gör dem väldigt svårlösliga, de klumpar ihop sig, är ”kladdiga” och inte vidare samarbetsvilliga. Det har tvingat oss att hitta på speciallösningar, men det har också gjort att den erfarenhet vi byggt upp har varit väldigt betydelsefull i samarbeten med andra forskare, säger Gunilla Olivecrona.

Dessa samarbeten har ofta varit mångåriga och överskridit både ämnesmässiga och geografiska gränser.

— Inom vårt forskningsområde så tror jag att Umeå har blivit en känd plats på jorden.

 

Lite ovanligt är det med forskare som så målmedvetet ägnat sig åt samma molekyler över så lång tid, det håller Gunilla Olivecrona med om. Att byta miljö och projekt några gånger under en forskarkarriär är annars något som hon rekommenderar sina egna studenter.

— Men det är två olika vägar som båda är bra på sitt sätt. Om man har en linje i forskningen som fungerar bra och leder framåt, om man får anslag som gör att man kan fortsätta vidare, så … ja du vet hur man kan säga: ”Never change a winning game!”

Det var under doktorandtiden hon mötte Thomas Olivecrona, då professor i medicinsk kemi vid Umeå universitet, som sedermera skulle bli hennes make. Alltsedan dess har deras liv varit sammanflätade, såväl i det privata som i arbetet.

— Ja vi blev ett forskarpar, kan man säga, och har samarbetat tätt under många år. Det är en styrka att kunna arbeta tillsammans, man får ett gemensamt fokus och stor förståelse för sin partners verklighet.

— Nackdelen är att det kan vara svårt att skilja arbete från ledighet.

— Inför intervjun funderade jag på vad jag egentligen har för fritidsintressen. Jag frågade till och med min dotter, som svarade: ”Du har väl många intressen, men du har ju aldrig haft någon tid att leva ut dem!”.

— Men jag brukar säga att jag spelar golf till husbehov. Golf kräver mycket tid om man ska bli duktig, tid som jag inte har haft. Men jag tycker det är roligt.

 

Gunilla Olivecrona blev professor 1996. Några år tidigare hade hon axlat ansvaret för att leda forskargruppens arbete.

— Det blev en möjlighet till profilering som nog var ganska nyttig och utvecklande för mig.

I dag är hon inte bara gruppledare, utan även prefekt för Institutionen för medicinsk biovetenskap med uppemot ett hundratal anställda. Tidigare har hon också varit prodekan för medicinska fakulteten.

— Jag är väl en ganska mild chef som försöker lyssna på mina medarbetare, hjälpa de som ber om det och stimulera till utveckling så att vi ska vara framgångsrika både nu och i framtiden. Jag tror mycket på samarbete och dialog.

Även om maken sedan många år är pensionär, så är han fortfarande knuten till forskargruppen.

— ”Jag vill vara Gunillas bästa medarbetare” brukar han säga. Och det har han också varit, tillägger Gunilla Olivecrona uppskattande.

 

De tidiga studierna på kycklingembryon för oss in på ämnet djurexperiment. En del av forskningen som är nödvändig, men som måste genomföras med stor respekt och eftertanke.

— Allt handlar om att inte göra mer skada än vad den relativa nyttan kan motivera. De flesta är medvetna om att medicinsk forskning bygger på att man måste göra experiment på djur, för vi kan inte göra experiment på människor. Det är inte tillåtet, konstaterar Gunilla Olivecrona.

Hon tycker det är viktigt att kunna diskutera och ge insyn i djurförsök. Även om det finns skäl för att frågan kommit att hanteras med försiktighet, inte minst i Umeå.

— Här hade vi en ganska stark djurrättsrörelse på nittiotalet. Det spreds flygblad på stan med texten ”Gunilla Olivecrona har dödat tusen råttor”, och liknande saker. En av våra doktorander konfronterades dagligen med aktivister som försökte hindra honom från att gå till jobbet, berättar hon.

— Men även då hade vi en levande och öppen dialog i gruppen.

 

I dag ser hon att antalet djurexperiment i medicinsk forskning ökar, efter att experiment i odlade cellkulturer i många år betraktats som framtidens forskningsmetod.

— På senare år har det blivit tydligare att det krävs en hel kropp för att kunna studera sådana här processer. Även om du lyckas lära dig allt om en cell så blir förhållandena helt annorlunda när den sätts in i sitt sammanhang.

I sin egen forskning rör sig Gunilla Olivecrona allt närmare målet: att förstå hur upptaget av fett från blodet går till, hur fettet styrs till rätt organ och vilka reglerfunktioner som felar när det uppstår rubbningar i systemet. Samtidigt arbetar hon sedan tio år med att ta fram en behandling för patienter där fettspjälkningen inte fungerar som den ska.

— Vi utvecklar ett läkemedel ska hjälpa till att snabbt få bort fett från blodet och se till att det hamnar på rätt ställen i kroppen, vilket ska motverka åderförkalkning och andra allvarliga sjukdomar. Det bör kunna vara väldigt positivt för patienter med övervikt och typ 2-diabetes. Det finns en hel del experimentell bakgrund som säger att läkemedlet kan få rubbningarna i ämnesomsättningen att normaliseras. Det är ju stora patientgrupper som berörs, så vi hoppas kunna göra ett bidrag för dem.

 

Avknoppningsföretaget Lipigon Pharmaceuticals AB startade hon 2010 tillsammans med två dåvarande doktorander och en gästforskare. Själv ingår hon i företagets styrelse.

— Lipigon bygger på min forskning men jag är inte själv den drivande faktorn. En av de tidigare doktoranderna, Stefan K Nilsson, är VD i bolaget och väldigt viktig för den här verksamheten, liksom våra duktiga samarbetspartners på kemiska institutionen här i Umeå med Mikael Elofsson i spetsen.

Tidigare under 2016 landade Lipigon ett samarbetsavtal med läkemedelsföretaget AstraZeneca. Samarbetet innebär att resan mot en färdig läkemedelskandidat går snabbare, och ger en extra tyngd och legitimitet både till företaget och till forskargruppen.

 

Till slutet av nästa år fortsätter Gunilla Olivecrona som prefekt. Därefter är planen att arbeta en tid med den egna forskningen.

— När en gruppledare går i pension är det ofta så att just den forskningsinriktningen tar slut här på Umeå universitet. Ofta finns det inte en efterträdare, utan det blir någon ny verksamhet i stället. På sätt och vis är det ju också så det ska fungera på ett universitet. Men för mig känns det som ett trevligt perspektiv att den verksamhet och den kunskap vi har byggt upp ska kunna leva vidare i företaget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *