All makt åt folket!

Många var de fackeltåg som jag vandrade med i under kalla vinterkvällar på 80-talet. Det var möten som alltid avslutades med ropen: ”Amandla! Awethu!” ”Power! To the people!”

Vi kom från alla möjliga håll till dessa samlingar och det var ISAK (Isolera Sydafrika Kommitteen) som höll oss samman. Det fanns en glöd och kamplust som värmde i stunden. En tro på att våra slagord, aktioner och upprop skulle bidra till att få ett slut på vansinnet med apartheid.

 

Många var också de gånger jag vandrade hem från dessa möten och marscher och tänkte att det inte spelade någon roll: vad hjälper det att vi står här på andra sidan jordklotet och skriker oss hesa?

 

Jag träffade aldrig Nelson Mandela. Däremot Desmond Tutu. Det var i Uppsala och han var där i samband med att han fått Nobels fredspris 1984. Det var en tidig morgon som mötet skedde och alla från institutionen jag pluggade vid stod uppställda längs väggarna och väntade.

 

Tills sist brakade det till ute i korridoren och Tutu och hans entourage, av mer eller mindre ”grå eminenser”, dök upp. Bland de grå eminenserna fanns även sju kvinnor som var allt annat än grå. De hördes och syntes direkt. De var klädda i några av den tidens hippaste utstyrslar. Starka färger och massor av guldiga accessoarer. De sju kvinnorna var uppsluppet glada och skrattade högt; totalt ”obrydda” om den lite stela och formella atmosfär som rådde i rummet de klev in i.

 

Sist kom Desmond Tutu själv, som ett enda vandrande och stort leende. Han, precis som kvinnorna i sällskapet, skrattade och pratade, ivrigt och ljudligt.

 

Jag minns inte så mycket av vad han sa, men jag glömmer aldrig när de sju kvinnorna plötsligt började sjunga: ”Freedom is coming, freedom is coming, freedom is coming, oh yes I know…”

 

Styrkan och intensiteten i sången var totalt orubblig och svepte all grå och glåmig december-morgon-stämning all världens väg. Deras uppsluppna och nojsiga stil var helt borta; detta var blodigt allvar. Efter en stund minns jag hur jag nästan blev lite skraj, hur starkt och engagerat kan man sjunga egentligen? Kommer de att köra tills de tuppar av… eller?

 

När de sista tonerna klingat ut upphörde det blodiga allvaret lika snabbt som det hade infunnit sig och de återgick till sin glada och uppsluppna hållning igen. Tutu tackade alla för stödet i kampen för frihet och fortsatte med att prata och skratta. Det var nästan som om stunden av sång och allvar aldrig hade inträffat.

 

Efter det var det aldrig någon tvekan. Fackeltågen fick en ny lyster. En dag skulle folket i Syd-Afrika bli fria från apartheid.

 

I maj 1994 tog jag ledigt den dagen Nelson Mandela installerades som president. När ceremonierna och talen var avklarade började paradorkestern att spela den gamla och koloniala nationalsången. Innan de kommit fram till slutet slår så tamburmajoren igång en ny takt och alla musiker börjar plötsligt spela Nkosi sikelel’ i Afrika.

 

Då brast det och tårarna bara rann längs mina kinder. De spelade apartheidmotståndets mest givna kampsång, sången som ju också var vår, sången som precis som ropen om Amandla! och Awethu! hade ackompanjerat alla de kalla vinterkvällarnas fackeltåg och torgmöten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *