Europa, here we come!!

De sista 10 dagarna innan deadline var en smått surrealistisk upplevelse… när vi trodde att vi skulle vara lediga på söndagen kom israelerna tillbaka med nya krafter efter sabbaten och skickade nya uppgifter att ta sig an!

En dag på våren 2006 var det någon som sa till mig: ”Lennart, ska du inte gå en kurs för att lära dig skriva EU-ansökningar”!? UMU hade nämligen då anlitat en person som skulle hålla en kurs för den som ville lära sig mer om EU:s ramforskningsprogram, hur det fungerade i stort, hur en ansökan såg ut och utvärderades etc.  Å ena sidan var jag ju inte ovan att skriva, eller att ha koll på regler och bestämmelser (efter 8.5 år som studierektor och nästan lika lång tid som prefekt så…. )! Å andra sidan så hade jag ungefär samma vaga, tämligen negativa uppfattning om EU och dess forskningsprogram som många andra; att det var en byråkratisk djungel att ge sig in i och att det krävde mycket jobb med liten chans till utdelning.

Nåja, det kunde väl vara kul att testa något nytt tänkte jag. Så jag anmälde mig till kursen – som var grundlig, 7-8 träffar typ – och fick så småningom en inblick i en fascinerande ny värld! För att praktisera vad vi hade lärt oss skulle vi också göra en ansökan!  Nu var tajmingen så bra att den första utlysningen inom ICT-området inom sjunde ramprogrammet, FP7, skulle strax öppna. Så jag fick med mig en av våra forskare, som också var lite sugen på att testa FP7, till Bryssel på den ”information day” som hölls för hans forskningsområde.

För att göra en lång historia kort så blev resultatet (av informationsdagen + andra kontakter) att vi (samma forskargrupp!) blev med som partner i fem olika ansökningar i den utlysningen. (Vi var så glada att få vara med i olika konsortier, och förstod kanske inte riktigt att det kunde vara en bra strategi att tacka nej i vissa fall). Jag jobbade inte så mycket med själva texten i ansökningarna (jag var inte då och är inte nu någon aktiv forskare). Däremot fungerade jag som lokal koordinator, höll rätt på alla olika mail och förfrågningar från de olika grupperna och såg till att vi svarade på det som skulle besvaras och gav den input som vi skulle ge, samt höll i budget och andra formaliteter för de olika ansökningarna från vår sida .

Det var en intressant uppgift. Jag skulle nog kunna säga att de sista 10 dagarna innan deadline var en smått surrealistisk upplevelse.  Det ramlade in ansökningsrelaterade mail i stort sett dygnet runt. När man klev upp på morgonen var det första man fick göra att kolla nattens mail. Koordinatorn för en av ansökningarna fanns dessutom i Israel, så när vi trodde att vi skulle vara lediga på söndagen kom israelerna tillbaka med nya krafter efter sabbaten och skickade nya frågor och uppgifter att ta sig an!

Deadline för ansökan var tisdag den 8/5 kl 17.00 år 2007. (Av någon anledning har EU nästan alltid sina deadlines på tisdagar). På onsdag satt jag och tittade tomt framför mig och undrade: Vad ska jag göra nu…? Nåja, vid närmare eftertanke fanns det gott om andra uppgifter som hade blivit försummade, så jag behövde inte bli sysslolös.

Men det trevliga var – för att hoppa några steg framåt – att en av dessa ansökningar blev beviljad anslag från EU. I början av februari 2008 åkte jag och två personer till från datavetenskap på kickoff-möte till Haifa i Israel!

Och sen har det rullat på!  Sen dess har jag jobbat en del av min anställning som ”EU advisor”, oftast 20-25%, men vissa perioder (när Grant’s Office var med och finansierade) upp till 50%. Jag håller rätt på vilka utlysningar som finns, vilka (skrivna och oskrivna) regler som gäller, informerar våra forskare, försöker förmedla kontakter, sköter allt det administrativa och ekonomiska när vi är med på ansökningar. Det är ett trevligt jobb, forskarna är vanligen så glada att få ägna sig åt de vetenskapliga bitarna J.

Tack vare att vi har så bra forskare på datavetenskap så har vi också lyckats få ytterligare anslag. (Är ni känsliga för skryt så hoppa över detta stycke!). I slutet av förra året påbörjade vi FP7-projekt nummer 7, 8 och 9. Totalt har vi sedan det första projektet blivit med som partner i nio olika projekt. En trevlig aspekt är att jag(?) har lyckats få med fyra olika forskargrupper. Två av dessa nio projekt har UMU koordinerat. Totalt har vi dragit in ca 5.7 miljoner euro (50-60 MSEK, beroende på växelkurs) i forskningspengar.

Nu gäller det bara att kunna fortsätta så…  I den nu öppna utlysningen, den första i Horizon 2020, det nya ramforskningsprogrammet, är vi engagerade i drygt ett halvt dussin ansökningar.

Detta har också inneburit att jag har fått jobba inom de olika projekten med koordinering, rapportering, budgethantering mm. Sen 2010 har jag ägnat 70% av min arbetstid åt FP7-relaterat arbete, ansökningar och arbete i olika projekt. Det kunde man inte ana när jag bestämde mig för att gå den där kursen för åtta år sedan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *