I Umeå hava vi ett Florens

När rikskanslern Axel Oxenstierna fick höra om silver- och blyfyndigheter i norr, lär han ha levererat sin famösa replik: ”I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien.” Det visade sig dock svårt att utvinna något ur dessa lappländska fynd och silvret blev mest till sand.

Som en travesti på hans yttrande funderar jag på att utbrista: ”I Umeå hava vi ett Florens”.

 

Under renässansen styrdes staden Florens under en lång och betydelsefull period av familjen Medici. Medicis förmögenhet, makt och inflytande växte stadigt under många år, mycket tack vare den bank som de var tidiga med att grunda.

 

Som en del av Medicis investeringar i Florens ingick att sponsra stadens arkitektur och kultur. Många berömda målningar, skulpturer och vackra fasader, som ännu går att beundra, beror mycket på dessa mecenater.

 

Det är lite kluvet med det där tycker jag. Å ena sidan är det fantastiskt att så mycket blev möjligt att utföra under denna gyllene era av konst- och arkitekturhistorien. Å andra sidan var det liksom bara en liten och exklusiv grupp i samhället som fick utlopp för sitt tycke och smak; att det handlade om hur makt och money trots allt rules.

 

När stadsguider om hundra år vallar turister genom Umeå kan jag höra hur de berättar om familjen Olsson och deras bidrag till att väcka staden som slumrade med ryggen mot det breda blå. Hur staden under 2000-talets början vände och vaknade med ett nytt ansikte vänt mot älven.

 

På samma sätt som Florens har alltså Umeå utvecklats till stor del tack vare en familj med starka finanser, som satt sin prägel på restaurangliv, konst, arkitektur och bildning, som ju alla har gynnats av deras intresse och vilja till utveckling.

 

I Florens heter en av broarna Ponte Vecchio. På håll ser Ponte Vecchio mer ut som ett avlångt hus, som hamnat på tvären över floden Arno, än en bro. Corridoio Vasariano, den påbyggnad som gett bron det karaktäristiska utseendet, byggdes en gång i tiden till för att binda samman Palazzo Vecchio (stadshuset) med Palazzo Pitti (bostad). Enligt sägen var en av anledningarna att stadens styrande skulle kunna gå mellan de bägge byggnaderna utan att behöva möta eventuellt missnöje från folket på gatorna.

 

Även om det mesta Olssons företagit sig har varit förknippat med en känsla för det kulturella kapitalets betydelse, så går det kanske att skönja en spricka i fasaden? I Umeå har det inte byggts så många täckta gångar ännu, men väl ett inglasat köpcentrum som fått namnet Utopia.

 

Frågan är om den nya generationen Olssons omfattar intentionerna om kulturellt kapital? Ett kapital som för övrigt lika lätt kan gå förlorat som ett monetärt. Att kalla ett köpcentrum Utopia är på något sätt som att säga att det är nya tider nu; bort med det kulturella krimskramset… money talks, bullshit walks!

 

Som sagt, det är något som känns lite kluvet med alltihop det här…

 

P.S. Precis när jag skrivit klart den här texten, reser jag mig från stolen och ser att någon hängt en sådan där ”tag” som brukar finnas på hotell på mitt dörrhandtag, en sådan som man hänger på dörrhandtaget för att tala om att det går bra att städa rummet. Fast på den här taggen står en inbjudan till en förhandstitt på det nya Stora hotellet på Storgatan. Bakom inbjudan står bland annat Olssons Balticgruppen. ”Weird”, som kidsen säger…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *