In Sweden we call that filmjölk

Vid Umeå universitet finns det något som vi kallar för "buddy programme". Känner du till det? Om inte så kommer en liten introduktion här nedan. Dessutom avslöjar jag hur många som egentligen ryms i ett tyskt klassrum och jag kommer till insikt om att jag kanske besitter en del hemlig agent-relaterade kunskaper trots allt.

Det är något speciellt med att vara utbytesstudent. Du blir något mer än bara en turist eftersom du stannar längre än en normal semesterresa och du blir tvungen att skaffa dig en vardag i detta nya land. Sådant man gör på hemmaplan utan att reflektera så mycket över kan plötsligt bli en riktig utmaning. Och bara det att man måste klara av allt på ett annat språk! Att gå och handla matvaror är kanske inte något som kan ses som speciellt äventyrligt, men skenet bedrar när man är utbytesstudent. Varje termin finns det utländska studenter här i Umeå som lärt sig att ”mjölk” är det svenska ordet för just mjölk. Glada i hågen rycker de närmaste förpackning med ordet ”mjölk” på ur mejerihyllan på ICA och spatserar hem till sina korridorskök. För att sedan förskräckta märka att man i Sverige minsann inte drar sig för att sälja vad de tror är gammal mjölk… Eller som vi i Sverige kallar det: filmjölk. Det är inte heller bara i vardagslivet som det kan bli spännande. Under min egen tid som utbytesstudent läste jag en kurs i tysk litteratur där jag och min utbytesstudentkompanjon Katarina fick lära oss den hårda vägen att vara i GOD tid till den kursens träffar. För om man inte var på plats i klassrummet i GOD tid innan föreläsningen skulle börja så blev man utan sittplats. Klassrummet rymde ungefär 40 personer men vi var nog det dubbla antalet studenter på kursen (varav en student dessutom hade med sig sin schäferhund till varje föreläsning). Så en professor, 80 studenter samt en hund skulle alltså samsas om stolar och bord avsett för 40 personer (även om hunden aldrig gjorde anspråk på varken stol eller bord). Men det gick. Typ. Ville man dock prata med kursens lärare på annan tid än under föreläsningen så hade han mottagning (”Sprechstunde”) mellan 18.30 och 19.30 på tisdagar.

 

När jag närmade mig slutet på mina studier här i Umeå såg jag en annons om att International Office här på universitetet sökte en så kallad studentkoordinator för att hålla i det ”buddy programme” som fanns för de utländska studenterna. Jag sökte och blev erbjuden tjänsten och under ungefär ett år var jag den person som introducerade universitetets utländska studenter till Umeå, universitetet och Sverige. Under denna tid var ungefär 150 utländska studenter med i ”buddy programme” vilket i princip innebar att jag fick 150 nya kompisar att hänga med. Förutom aktiviteter av olika slag här i Umeå var vi bland annat och vandrade i Skuleskogen (där jag ”tappade bort” fem tyskar, men som tur var återfann jag dem senare igen) och besökte Jokkmokks vintermarknad (oj, oj, oj, vad vi frös). Studentkoordinatorn fungerar som ett slags länk mellan de utländska studenterna och universitetet, Umeå och Sverige. ”Buddiesar” och studentkoordinatorn får till exempel svara på frågor om varför svenska affärer säljer gammal mjölk (”no, that’s not milk, it’s what we in Sweden call filmjölk”), huruvida man kan äta svamp man plockat i skogen och hur det egentligen är tänkt att man ska kunna som fungera som person i ett samhälle helt beroende av personnummer (vilket blir mycket problematiskt när man inte har något sådant). Man kan också utveckla specialkunskaper så som att veta hur man tar sig in i ett studentrum på Mariehem om man råkat låsa in sin nyckel (Ulf som är kvartersvärd på Mariehem – om du läser detta – förlåt, jag lovar att jag inte längre använder mig av dessa kunskaper, men kanske skulle de sitta fint fortfarande om jag vore hemlig agent…). Som studentkoordinator lär man sig helt enkelt att ha koll på det mesta, eller vart man ska vända sig om man inte själv har koll.

 

”Buddy programme” lever än i dag men med den skillnaden att det inte längre är 150 studenter som deltar, utan närmare 1000 (över ett helt läsår). Under innevarande läsår är det vår kollega Jennifer som styr ”buddy programme”-skutan som studentkoordinator och om ni ser studentgrupper på campus imorgon så kan det vara för att ”buddy programme” har team building-dag här då.

 

På tal om något helt annat – dagens goda gärning stod kontorsgrannen Christina för när hon såhär på fredagseftermiddagen bjöd på Ballerinakex! Precis vad vi behövde! Nu ska jag snart bege mig hemåt (via IKSU) för att sedan påbörja helgen. Medan ”buddy programme” ägnar helgen åt att lära känna varandra tänkte jag fortsätta knåpa på min uppsats (i litteraturvetenskap). Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *