Janne Lund – shaken not störd

En novell om den friställde ekonomilektorn Janne Lund. En nutidens superhjälte, tuff och principfast, som orädd ger sig på vår tids kriminella.

 

Jag promenerade på Kungsgatan i Umeå över det halvtomma torget, ensam, men det är så jag trivs bäst. Tomma bänkar på Renmarkstorget i den krispiga luften på gågatan. I den relativa värmen i en solstrimma på andra sidan torget stod en man bekvämt lutad mot väggen på Hennes och Mauritz. Ena benet var böjt med fotbladet vilade mot väggen. Han rökte och cigaretten var nästan slut. Ögonen följde två flickor i korta kjolar och svarta tajts. Det var lite kallt för barbent men det han kunde se räckte för att fånga hans intresse.

Jag befann mig ungefär 3 meter från mannen när han sänkte högerarmen och släppte fimpen ner på marken. Jag tog de sista stegen fram och höll mig på hans högra sida. Han var relativt kraftigt byggd och jag ville inte ge honom alltför mycket rörelseutrymme.

Hrrrmm sa jag och tittade menande ner mot fimpen. Han fick syn på mig snett neråt höger, såg vart jag tittade och sedan smällde det.

Pang, och så låg jag på torget med blodetet rinnande ur näsan. Mannen stod lutad över mig och såg ångerfull ut.

Hur gick det? frågade han. Jag vet inte vad som kom över mig.

Du slog ner mig, sa jag, jag blöder.

Det samlades redan några människor en bit bort och de tittade åt vårt håll. En person hade mobiltelefonen i handen. Det hela hade gått fort och hade nog sett våldsamt ut. Det smakade blod i munnen och jag kände att varmt blod rann nerför hakan.

Jag är ledsen, sa han, hur känns det?

Jag måste ta en taxi till sjukhuset, sa jag. Jag har blödarsjuka.

Han bleknade. Visst, jag kan betala taxin. Räcker 200, frågade han och håvade fram en bred svart läderplånbok. Han öppnade den och jag kunde se att den var välfylld.

Femhundra, så kan jag ta mig hem till Sävar sedan, sa jag. Aj som fan vad det gör ont!

Han tryckte pengarna i min hand och smet iväg runt hörnet på skolgatan. Uppenbart lättad att komma undan så lätt.

Jag reste mig upp och torkade av ansiktet så gott jag kunde med en våtservett. Apotekets desinficerande som jag brukar bära med mig. Den lilla gruppen fick en nick och ett försiktigt leende som ett tack för hjälpen och för att visa att jag var okej. Jag stoppade in servetten i den lilla aluminiumpåsen igen och la noggrannt tillbaka det lilla paketet i fickan. I stället drog jag fram ett paket med blodstillande vadd och tryckte in en rejäl tuss i vänster näsborre. Sedan gick jag in på MacDonalds.

En Big Mac med en liten strips är enligt min mening den bästa återställaren. Jag har provat mig igenom hela sortimentet men de andra menyerna är antingen för kletiga eller för små. Två biffar och tre bröd, ost och lite dressing original gör att första tuggan smakar som en dröm. Den är något lite stor för mig eftersom jag är liten till växten och spensligt byggd så de sista tuggorna får vara idag, som vanligt.

Macdonalds har en föredömlig sortering av kundernas rester och sopor. Enligt hemsidan har de också målet att återvinna 100 procent av avfallet i köket. Vet inte riktigt vad det betyder. Ska titta upp till chefen på MacDonalds endera dagen och höra mig för om lite detaljer.

Jag lånade toaletten och sköljde av ansiktet med lite vatten. Tittade på mig själv i spegeln. Jag har ett osedvanligt provocerande yttre. Det tycker till och med jag själv. Kanske är det mina skelande ögon, kanske öronen som står ut, kanske något annat, jag vet inte, men provocerande är det helt klart.

I tvårummaren där jag växte upp med min mamma hade vi bara 48 kvadratmeter att dela på så jag fick mig en örfil lite då och då. Jag hade redan som liten lätt att blöda näsblod och en hösttermin, i början på hösten, när höstterminen precis startat och innan alla hade vant sig, kom jag hem tre dagar i rad med näsblod.

För helvete Janne, skrek mamma, du blöder mer på en vecka än jag gör på en månad! Jag duckade för hurrilen som kom farande. Hon var inte snabb nog om man var beredd.

Jag är en miljöaktivist och hatar när folk slänger saker där det inte ska slängas något. Att folk tror att de är förmer än andra och kan förstöra andras miljö för bekvämlighet, pengar, tidsbrist, eller någon annan anledning. Orsaken spelar inte så stor roll, det är fel.

När månadshyran ska betalas och jag ligger lite back letar jag upp någon byggnadsfirma på Eniro. Jag promenerar till deras kontor och tar mig in på kontoret. Helst framåt sena eftermiddagen när de börjar bli lite trötta efter en stressig dag. Jag har förfinat min teknik för att minimera skadan på min näsa och tvinga fram den automatiska reaktionen så fort som möjligt. Jag tror att den startas av ett dåligt samvete, och det behöver inte vara något stort. Ingen har kontroll på effekterna av sitt liv och alla har en känsla av att ha missat något. Väl inne på vilken byggfirma som helst så behöver jag inte säga många ord för att det ska smälla rejält. Ibland kan det räcka med att säga lera. Container hinner jag sällan säga och ytterst få gånger har jag hunnit säga grävmaskin. Det är ett relativt långt ord som räcker för en rak höger.

När jag fortfarande jobbade på universitetet så var min talang ett stort problem. Som föreläsare kunde jag få vågor av känslor att välla genom klassrummet, och en klass med fyrtiosex studenter är inte att leka med som mobb. Efter ett par incidenter blev jag uppkallad till den personalansvarige på universitetet. Prefekten vägrade att ta i ärendet. Personalchefen var en tjusig kvinna närmare fyrtio. Hon hade med säkerhet ett årskort på gymmet, troligen betalt av universitetet. Att hon var vältränad märkte jag direkt när jag tog till orda och hon tog till vänstern. Jag var inte riktigt beredd. De flesta är högerhänta så jag fokuserade på hennes högra sida som vanligt när hennes vänsternäve skjöt ut ur den döda vinkeln. Jag stöp direkt. Fjädervikt hade passat henne som handen i handsken. Kanske till och med lättvikt.

När jag gick därifrån en kvart senare hade jag en nytt underskrivet anställningsavtal med universitetet där jag lovade att hålla mig undan all undervisning fram till pensionen. Rubriceringen på pensionen var fysisk arbetsnedsättning och något om extern forskning. Tyvärr var månadslönen rejält reducerad så jag är tvungen att extraknäcka.

Men, man kan inte få allt, Jan Bonde, shaken not störd som jag brukar säga.

Mina framtidsplaner är att fortsätta min kamp mot nedsmutsningskriminaliteten varhelst den visar sitt fula tryne, men framöver med ökade insatser. Jag ska använda mig av ilska, raseri, mobbing för att rädda världen. Med små blodoffer av näsblod ska jag utnyttja männniskans sämsta sidor för att åtgärda effekterna av andra mänskliga svagheter.

Så här ser ser planen ut i korthet: Kommunalrådet i Umeå (socialdemokrat). Socialdemokraternas ordförande. Hans fru. Statsministerns fru. Statsministern själv och sedan ut i Europa. Hela vägen upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *