Mission possible

Hur hänger egentligen president Obama ihop med Loch Ness-odjuret och med en gammal tv-serie? Det tänker jag försöka reda ut idag.

Idag anlände president Obama till Sverige. Han hälsades välkommen direkt när han klev ur Air Force One och transporterades sedan från Arlanda in till Stockholm längs en E4 tömd på övrig trafik. Riktigt så fungerar det inte för de utbytesstudenter som kommer hit till Umeå. De måste själva transportera sig från flygplatsen (eller från motsvarande ankomstplats) hit till campus för att hämta upp nycklarna till sina bostäder. De studenter som anlände under förrförra helgen hade dock turen att bli skjutsade till sina respektive bostäder efter att nyckelupphämtningen avklarats, men de som anländer nu måste själva ta sig från campus till bostaden.

 

En gång i tiden var jag själv utbytesstudent vid universitetet i Würzburg i Tyskland. Visst hade det varit skönt att kunna resa ”Obama style” på väg till sina utbytesstudier, men då hade jag ju inte fått uppleva en drygt 30 timmar lång tågresa mellan Långsele och Würzburg… Jag och två utbytesstudentkompanjoner anlände till Würzburg vid sextiden en morgon sent i september och kunde pusta ut en liten stund innan vi påbörjade projekt ”Komma i ordning som utbytesstudent 1.0”. I Würzburg körde de med liknande rutiner som här i Umeå, det vill säga att jag som student först var tvungen att uppsöka själva bostadsbolagets kontor för att skriva på kontraktet samt för att godkänna att hyran skulle få dras via autogiro (ett besök på en tysk bank var också nödvändigt för att proceduren skulle kunna slutföras). Först därefter kunde jag åka till mitt bostadsområde och påbörja sökandet efter Hausmeister, som jag skulle få min nyckel från. En Hausmeister är ungefär som en kvartersvärd som bor på själva studentbostadsområdet och som fungerar som nyckelutlämnare och ”allt i allo” där. Den Hausmeister som då jobbade på Straubmühlweg, där jag skulle bo, visade sig ha vissa likheter med Loch Ness-odjuret – många pratade om honom men få hade faktiskt sett honom och man dividerade om huruvida han verkligen existerade på riktigt. Jag lyckades till sist få min nyckel och kunde släpa mina väskor upp för diverse trappor och genom en lång korridor till mitt rum. Och just ”släpa” var ordet, för detta inträffade under en tid när resväskor med hjul inte var så vanliga, plus att vissa av de saker jag hade packat ner inte direkt var av lättviktskaraktär (jag säger bara – Duden…).

 

Dag två som utbytesstudent ägnades åt att ordna med allt annat praktiskt (förutom bostad), det var alltså dags för ”Komma i ordning som utbytesstudent 2.0”. Jag och mina kompanjoner stod i kö för att betala motsvarande typ kåravgiften, och kvittot därifrån tog vi sedan med oss till en annan kö för avlämning innan vi kunde anses vara ordentligt inskrivna vid universitetet. Vi var till rådhuset och registrerade oss som Würzburginvånare och vi besökte den tyska motsvarigheten till Försäkringskassan för ytterligare en registrering. Vi besökte också International Office för att få lite allmän information om livet som utbytesstudent i Würzburg samt för att veta hur vi skulle gå tillväga för att anmäla oss till våra kurser (man skrev sitt namn på papperslistor som satt på anslagstavlorna utanför respektive institution). Det var ungefär vid den här tiden som det liksom slog mig att det fanns folk som jobbade på ett International Office. Kanske det skulle vara något för mig? Jag läste förvisso på gymnasielärarprogrammet under den tiden och när jag var yngre hade jag vissa planer på att bli hemlig agent (dock inte av Jason Bourne-typen, utan mer en ”mys-agent” i det stuk som visades i den gamla Mission Impossible-tv-serien), men att jobba på ett internationellt kontor verkade ju onekligen spännande.

 

This blog post will self-destruct in five seconds. Good luck, Helena.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *