Om att fascineras av fascination

Det finns flera olika typer av informationsarbete vid ett universitet, alla med sina egna viktiga syften. En sort är interninformationen – vid universitetet idag är flera institutioner och enheter i samma storlek som ett mindre företag och behöver fungerande informationskanaler mellan anställda.

 

För handen på hjärtat du som jobbar på en stor enhet, vet du ens vad hälften av vad dina kollegor jobbar med? Eller vad de heter? Om du svarar nej behöver ni en bättre fungerande interninformation! Ett annat stort och viktigt informationsarbete är det med utbildningskommunikation. Utbildningskommunikation innefattar allt informationsarbete som görs mot en student från den dagen hen funderar på att börja plugga till dess att hen är en del av arbetslivet.

 

Men min absoluta favorit bland de olika informationstyperna är forskningsinformationen! Något av det roligaste jag vet i mitt jobb är när jag får prata med forskare om deras teorier eller resultat. I min egen bakgrund finns en journalistutbildning, en del litteraturvetenskap och en påbörjad socionomutbildning – i mitt arbete som informatör har jag bland annat informerat om forskning om genus, språk, geografi, statistik, historisk demografi, etnologi, psykologi, digital humaniora och mycket mer. Ämnen som jag själv inte har en enda högskolepoäng i alltså. Vad jag har upptäckt är att det mesta som en annan människa fascineras av och kan mycket om är spännande – jag kan inte låta bli att smittas av intresset (kanske med undantag för vissa musikkillars intresse för sitt eget gitarrspelande – det är bara en uppvisning av oförmåga till självdistans). Att få höra någon berätta om ett fenomen som de ibland har ägnat åratal åt att studera är fantastiskt, och i de allra flesta fall är forskare otroligt bra på att berätta om sin forskning. Detta trots att många dels kan vara dölessa på sitt ämne (speciellt doktorander i slutet av sin doktorandtid!) och dels ofta har svårt att se att deras bidrag till världens samlade kunskap skulle vara speciellt viktigt.

 

Jag har alltid identifierat mig som humanist; jag gillar att läsa böcker, jag förstår inte ekonomi och jag vill vända och vrida på allt. Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag skulle intervjua en forskare i statistik för en text som senare skulle skrivas. Jag bävade. Av alla ämnen jag kunde föreställa mig tänkte jag att statistik måste väl ändå vara ett av de svåraste för mig att förstå och berätta om – som matte fast krångligare och konstigare (tänkte jag)! En knapp timme senare var jag klar med min intervju, och gick därifrån uppfylld av mitt livs nya insikt: att statistik och statistiker är något av det viktigaste i hela akademin! Jag skulle kanske till och med läsa lite statistik, kanske borde jag lobba för att införa ett obligatoriskt statistikmoment på alla utbildningar?! Statistiker är ju forskarvärldens ljudtekniker – andra forskare kommer till dem med sina data: råa obearbetade data som både är svåra att tolka och ta till sig. Med statistikerns kunskap förädlas datan till en bärare av kunskap och fakta – fattar ni hur viktiga de är?!

 

Och det är ofta som jag lämnar ett samtal med en forskare sådär upprymd och med känslan av att ha upptäckt en av nycklarna till lösningen på framtidens problem. Jag gillar verkligen den där barnsliga sprittande lyckan över att ha fått ny och viktig kunskap. Jag fattar såklart att det är lättare för mig att känna så, jag som inte behöver ta ställning till teori och metodfrågor och som inte behöver förhålla mig till det övriga forskningsfältet eller finansiärers krav. Men ibland önskar jag att fler fick göra som jag, sitta en timme tillsammans med en annan person och lyssna på information om något helt nytt. Med möjlighet att ställa alla frågor som kommer till en och med en omöjlighet att göra något annat – är man bara två är det svårt att komma undan med att inte vara uppmärksam. Jag tror att tvärvetenskap är nödvändig i många fall, och på många ställen verkar man ha bra och givande samarbeten mellan discipliner. Men jag uppfattar det fortfarande som att de kulturella och statusmässiga skillnaderna mellan kvant och kval, mellan kropp och psyke och mellan kreativitet och administration ändå består. Vad kan man göra åt det? Vill man göra något åt det?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *