Om skamfylld njutning

I somras började jag läsa Karl-Ove Knausgårds bokserie Min kamp. Tills dess hade jag styvnackat stått emot. Även om jag gillar att följa råd från pressens kultursidor, så blir jag tjurig ibland. Inför mig själv gör jag mig nalta maerkverdi. Ja’ ska int’ läsa de’ alla andra läs’.

Men så kom en kamrat på besök. Hela vintern hade han busspendlat mellan Skellefteå och Umeå. På sina resor hade han läst Min kamp.

 

– Har du läst dem? frågade han och jag svarade nej.

– Här, du får dem av mig, läs dem, de är bra…

Eftersom det förvånade mig lite att just han hade läst Min kamp och gillat böckerna, så tänkte jag att det kanske ändå var dags.

 

Snart insåg jag att det är sant som någon litteraturkritiker skrivit; att det måste vara tufft att vara en man med småbarn och författarambitioner, och just lagt ett manus på brevlådan som handlar om att vara man och småbarnsförälder. Genom Min kamp är den grejen liksom gjord för lång tid framöver.

 

Men det är inte bara det. Det handlar om så mycket mer. Det handlar om en människas liv. Att läsa om det livet är som att hänga med en vän som är bra på att berätta. (Precis som det ofta är i livet behöver en vän inte vara någon som man till varje pris håller med om allt. Eller tycker gör det rätta i alla lägen. Utan en vän är väl en människa man vill vara med, för att det någonstans utvidgar ens eget liv… typ.)

 

Efter att precis ha börjat med fjärde delen av Min kamp inser jag att det kommer att bli svårt när det hela är över. En känsla av att vi inte kommer att kunna träffas mer.

 

Innan jag började umgås med Karl-Ove Knausgård, har jag även umgåtts med Lars Norén, genom att läsa hans dagböcker. Att erkänna det känns nästan som att avslöja en guilty pleasure, (ungefär: ”skamfylld njutning”). Men precis som med Min kamp är det inte en fråga om att tycka det är bra eller dåligt, så där i största allmänhet; det är inte ens intressant om allt har hänt på riktigt eller är sant.

 

Det är när boksidorna börjar spegla mig själv som det händer något. Karl-Ove Knausgård och Lars Norén skriver ju om mitt liv. Eller rättare sagt: jag får hjälp med att skriva om mitt liv – när jag läser och samtidigt fyller i mellan deras rader.

 

Plötsligt står en annan sak klar. Det jag i 30 år låtit samla damm, som en skrytrad i bokhyllan, blir mitt nästa läsprojekt: På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *