Prefektpraktika 1

Jag får emellanåt frågan varför jag är prefekt, eller om jag fortfarande är det. Ibland ställer jag en motfråga: varför är du forskare eller lärare?

Ofta får jag då ett förvånat svar på min fråga som går ut på att man gillar det, eller att det är ju vad man gör på ett universitet. Om jag svarar ungefär likadant – jag är prefekt för att det är stimulerande, självständigt och utmanande – blir den som frågar för det mesta ännu mer förvånad. Jag kan väl inte säga att reaktionen överraskar mig. Efter att ha vistats hela mitt vuxna liv på ett universitet vet jag hur hierarkin ser ut: det är finast att vara forskare, därefter att vara lärare. Allt annat arbete vid en institution är av mindre intresse, statusmässigt sett.

Men nu är jag alltså prefekt, och har varit det länge. Och jag känner mig inte särskilt misslyckad. För mig är det jag gör nu bara en annan del av universitetets inre liv, stödverksamhet istället för kärnverksamhet. Jag har varit verksam på Umeå universitet hela mitt liv. Jag började som student, läste psykologi i tre år på heltid och idéhistoria på fritiden. Mest av en slump blev jag sen kvar inom ämnet idéhistoria, där jag haft tjänster som 1:e amanuens, assistent, forskningsassistent, assistent med utbildningsbidrag, doktorand, adjunkt, forskarassistent och lektor. Jag är docent och har varit studierektor, biträdande prefekt, föreståndare för en forumbildning och koordinator vid en forskarskola. Jag har alltså sysslat med många olika verksamheter inom akademin och i olika funktioner. Den största delen har varit inom kärnverksamheten. Sen drygt tio år tillbaka har det dock i huvudsak handlat om stödverksamhet. 2003 blev jag prefekt på halvtid och fr o m 2008 är jag det på heltid. I början av den här perioden deltog jag i Umeå universitets chefs- och ledarutvecklingsprogram. Det var bra. Det gav mig nya kunskaper och en begynnande realistisk insikt om vilket uppdrag jag tackat ja till. Jag kommer t ex ihåg att en session utgick från Lars Haikolas bok Att dirigera solister (2000)…

Det mest intressanta och värdefulla var dock att jag i mötet med andra, såväl nybörjare i prefektuppdraget som erfarna ”återvändare” till ledningsfunktionen, fick syn på hela Universitetet – och hur olika dess delar är! Och att vi trots olika villkor och förutsättningar var så överens om vad som var det stora dilemmat i prefektskapet; att förena ett internt förväntat kollegialt ledarskap med ett centralt mandat att i allt större utsträckning vara chef och arbetsgivare. För mig är detta dilemma samtidigt det som är mest intressant med att vara prefekt. Det utmanar samma egenskaper som krävs för fungerande och framgångsrik forsknings- och undervisningsverksamhet; kunskap, flexibilitet, lyhördhet, tålamod och förmåga att se helheter och sammanhang.

Ytterligare faktorer krävs emellertid för att man ska tycka det är roligt eller i alla fall mödan värt att vara prefekt; man måste ha skärpta prefektkollegor att utbyta erfarenheter, skvaller och frustrationer med, en bra och effektiv ledningsgrupp omkring sig, och man måste tycka om – jag tänkte skriva ”älska”, men det är kanske att ta i – och känna sig solidarisk och identifierad med, sin institution. Det här har och gör jag.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *