Skogen som ventil

Är du förberedd eller behöver du en överlevnadsstrategi?

Terminsstarter är något de flesta har upplevt många gånger i olika skeden i livet. Som skolelev var det förknippat med energi, förväntningar, återseenden, rönnbär och nytt tjusigt bänkpapper. Som universitetsstudent var terminsstarten ett välkommet avbrott från ett ganska tråkigt sommarjobb och förknippad med nystart, och faktiskt ett visst mått av frihet, samt ett rätt bra förråd av uppbyggd energi efter någon form av evighetslång sommarstiltje. Men nu då?

 

Tja, något slags energi har jag väl ändå lyckats bygga upp under några veckors ledighet. Det är alltid roligt att återse kollegorna. Och rönnbären känns ju hyfsat pålitliga. Bänkpapper och frihetskänsla? Kanske finns det något samband där emellan, vad vet jag, men vi lämnar den punkten.

 

Nej, nu gäller det att göra det man kan för att bibehålla energin och inte låta sig dräneras av vad som komma skall. Jag talar om den stundande anstormningen. Studenterna. Även om jag vistas i landstingslokaler och inte träffar studenter dagligen i mitt arbete så märks det obönhörligen när det är terminsstart. De är många, de är glada, ofta onyktra och framförallt är de överallt där jag brukar vistas. IKSU. ICA. Posten Ålidhem. Cykelbanorna. Svingen.

 

Men jag har gjort det här förr. Jag har mina strategier för överlevnad. Det är nu det är dags att rusta upp såväl praktiskt som mentalt för att slippa hyperventilera sig igenom de närmaste veckorna.

 

Allt som kan tänkas behövas beställas fixar jag i god tid i augusti för att inte behöva gå onödigt ofta på posten på Ålidhem runt terminsstart. Jag åker tidigt till jobbet för fria cykelbanor. Jag skippar Svingen och tar vägen via strandpromenaden om jag över huvud taget måste åka till stan någon gång. Gymmet och mataffären gör sig bäst tidiga helgförmiddagar. För att ta sig fram med något uns av mental hälsa i behåll är en fungerande, helst högljudd, ringklocka på cykeln en absolut nödvändighet, om än inte en tillräcklighet. I år funderar jag på en kofösare.

 

Men en fredad zon och tillika vardagsventil har jag och det är skogen. Den är stor och rymlig, samtidigt som den är mysig och skymd, och människor står sällan där i grupper om tio personer och konfererar i vägkorsningar. Om man mot förmodan råkar på en annan människa där är hen med största sannolikhet tyst och nykter. Skogen är av flera anledningar väldigt viktig för mig. Kanske har det att göra med att jag är uppvuxen så gott som i skogen, där definitionen av grannar är ”hyggligt folk på en kilometers avstånd”.

 

Nu har det dock uppstått ett problem. Jag har inte varit i skogen sedan i lördags och ärligt talat vet jag inte hur det ska gå nästa gång. I lördags sprang jag nämligen för livet i Sävar, jagad av zombier. Arrangemanget finns sedan tidigare i USA och kallas Zombierun och det här var första gången ett sådant här lopp arrangerades i Norden. Som löpare hade man tre liv i form av röda band runt midjan och målet var att komma i mål med livet i behåll efter en fem kilometer lång bana. Banan var kantad av hinder i form av exempelvis saker att klättra över och åla sig under samt ett djupt lerdike att forcera. Men rätt vad det var befann du dig i en zombiezon. Zombiernas mål var att erövra dina tre liv, kontaminera dig och skrämma dig från vettet. Somliga av dem hasade runt på ganska klassiskt zombiemanér, andra sprang ifatt dig och några stod och lurkade bakom en buske för att när du minst anade det dyka fram och skrämma skiten ur dig. Första livet rök redan i zombiezon ett. Med hjärtat i halsgropen och fler zombier i hasorna dök jag in i blåbärsriset och klampade i obanad terräng tills jag kom i säkerhet igen. Då upptäckte jag att jag hade tappat även mitt andra liv, förmodligen någonstans i skogen. Mitt tredje och sista liv blev obarmhärtigt zombieföda i zon nummer två så det var både som kontaminerad och lerig jag slutligen kom i mål.

 

Det finns diverse bildspel att titta på från evenemanget, bl.a. här, men dessa bilder visar bara halva sanningen. De absolut otäckaste mötena med zombierna ägde förstås rum i skogen där varken kameror eller åskådare såg vad som hände. De var många, de var oförutsägbara, de var jätteläskiga. Nu är frågan vad jag egentligen har gjort? Plötsligt kändes det inte lika kul att springa i skogen längre.

 

1150897_208560909306380_769973564_n

Hur kul tror du det var att träffa det här gänget i skogen? Eller, ja, det var faktiskt rätt roligt.
(bild från zombieruns facebooksida)

 

 

En kommentar till Skogen som ventil

  1. johanna.westberg@umu.se' Johanna W says:

    Kul att läsa om zombierun!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *