toppbildentema-940x340

Så ska genombrottsforskningen öka i Sverige

Stoppa slentrianbefordringarna, öka mobilitetskraven och våga främja elitism. Då kan genombrottsforskningen öka, menar Gunnar Öquist, som utrett varför Sverige halkat efter som forskningsnation

Gunnar Öquist,  professor emeritus i fysiologisk botanik

Gunnar Öquist,
professor emeritus i fysiologisk botanik

”Något måste vara fel, vi är väl duktiga på forskning här i Sverige?” Det var den vanligaste reaktionen när Vetenskapsrådet visade att svensk forskning har halkat efter de senaste 20 åren, och inte längre når upp till den nivå där de vetenskapliga genombrotten sker.

Sedan 2005 har Vetenskapsrådet genomfört bibliometriska analyser — det vill säga studier av hur forskare deltar i den internationella frontlinjediskussionen kring vetenskapens utveckling utifrån publiceringsstatistik. Gunnar Öquist, professor emeritus i fysiologisk botanik vid Umeå universitet och tidigare ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien är en av de som noga följt utvecklingen.

Han menar att reaktionen på resultatet delvis var befogad. Visst bedrivs framgångsrik forskning i Sverige, men inte i tillräcklig omfattning och mycket av det som är bra kan bli bättre. Svensk forskning hävdar sig fortfarande väl i internationella jämförelser, men det är bara inom begränsade områden som man når den internationella toppen. Länder som Danmark, Holland och Schweiz — som är ledande i Europa — når internationell topp inom två till tre gånger så många områden.

— Om vi ser på områden där Sverige underpresterar, så har vi fler sådana än vad toppländerna har. Man kan helt enkelt säga att vi är bra på att underhålla svaga om-råden. Den forskning som vi gör bra är redan i toppklass, men om vi ska bli bättre måste vi också höja kvalitetsnivån inom de områden som är svaga, säger Gunnar Öquist.

Vetenskapsrådets analys blev upptakten till att Kungl. Vetenskapsakademien beslutade att göra en egen, närmare studie under 2011 och 2012 för att söka orsaker till Sveriges sviktande forskningsutveckling (Fostering breakthrough research: A comparative study; www.kva.se).

 

Så varför har den svenska genombrottsforskningen hamnat på efterkälken? Rapporten från Gunnar Öquist och medförfattaren Mats Benner, professor i forskningspolitik i Lund, ringar in tre huvudsakliga orsaker:

Universitetens bristande organisation och prioriteringar för att särskilt stödja toppforskning, en alltmer eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare och en svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer.

 

Varför motverkar organisationen framväxten av mera banbrytande forskning?

— Högskolesystemet har ett oerhört brett uppdrag inom både undervisning och forskning. Forskningen spänner ifrån en målsättning om internationella genombrott, över forskning för att tillgodose nationella behov av lösningar, till utveckling i det regionala perspektivet. Allt är viktigt, men den splittrade målbilden gör att våra fakulteter inte längre kan tillgodose de krav som internationell toppforskning förutsätter. Omorganisera och prioritera resurser för att ge forskning med banbrytande ambitioner bättre villkor. Med en sådan prioritering mot hög kvalitet i internationella jämförelser anser jag att universiteten borde få förtroendet att själva disponera mera resurser och därmed bli mindre beroende av externa medel.

— Dagens system är egentligen ganska förskräckligt. Vi har ett beroende av externa bidrag som gått väldigt långt. När forskare är helt beroende av externa medel måste de hela tiden dra in pengar för att hålla sin forskargrupp levande och fokusera på sådant som finansiären är villig att bekosta. Kortsiktigheten driver fram en produktionshets som gör att man vågar inte ställa för svåra frågor. Det håller tillbaka kvalitetsutvecklingen.

 

Vilka brister har ni upptäckt i rekryterings-systemet?

— De senaste 20—25 åren har vi misskött möjligheterna att ge unga forskare bra karriär-villkor. Vi har lagt alldeles för mycket resurser på tjänster och gjort forskarna helt beroende av externa bidrag — oavsett källa — för att kunna forska. Vi har också en alldeles för liten mobilitet i det svenska forskningssystemet och för svag internationell rekrytering på olika nivåer. Man doktorerar oftast på samma universitet där man gör karriär. Universitetsledningar befordrar det som finns till buds istället för att aktivt söka komplementära kompetenser för att skapa kreativa forskningsmiljöer med förnyelsepotential. Sverige har ett vetenskapligt inavelssystem, och vi saknar en övergripande strategi för att komma till rätta med detta.

 

Vad skulle en sådan strategi kunna innehålla?

— Vi måste bättre främja elitism genom att skärpa rekryteringssystemet. Här har universitetsledningarna ett ansvar — de måste sätta upp betydligt tydligare regler för rekryteringen och se till att den är på hög internationell nivå. Man måste också införa mobilitetskrav så att man inte bara passivt befordrar det man har eller åtminstone se till att tävlan om platserna sker med internationella kandidater. Allt detta kräver ett akademiskt ledarskap på alla nivåer med den slags legitimitet som följer med framstående akademiska meriter.

Varför är det viktigt att Sverige tar tillbaka sin plats som forsknings-nation?

— För att vetenskapen blir mer och mer global. Sverige är en kunskapsnation och har en hög levnadsstandard. Vi måste ligga på forskningens och innovationens framkant för att värna vår levnadsstandard. Vi har också ett ansvar att aktivt medverka till att hitta lösningar på dagens aktuella, globala problem. Om vi misslyckas, då tar vi inte vårt internationella ansvar.

 

Hur ser du på Umeå universitets position i fråga om forskningsframgångar?

— Stockholms universitet är det universitet i landet som hävdar sig bäst i bibliometriska analyser, men jag är hoppfull. Ledningen för vårt universitet har tagit till sig varningsklockorna. Här finns förutsättningar om man vidtar rätt åtgärder för att förbättra situationen. Man har en ”sjukdomsinsikt” som är större än vid många andra universitet. Det gäller att ta den larmklockan på allvar och fråga sig vad man kan göra för att ändra utvecklingen. Om vi är beredda att göra rätt prioriteringar i fördelningen av resurser och att genom rekrytering systematiskt verka för att stärka forskningsmiljöerna så kan Umeå universitet bli ett av toppuniversiteten i Europa. Utopi eller möjlighet? Det avgör vi själva. ○

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *