olsson_johanna

Tar pedagogiken till en ny dimension

Orädd, nyfiken och rastlös, så beskriver Johanna Olsson sig själv. Som lärare och pedagogisk konsult vill hon utveckla lärares pedagogiska digitala kompetens och driva på och förbättra universitetets distansutbildningar. Men en skidolycka för snart två år sedan har tvingat henne att dra ner på tempot.

Nära en lite undanskymd korridor, mellan Samhällsvetarhuset och Beteendevetarhuset, har Johanna Olsson sitt arbetsrum vid den Pedagogiska institutionen. Att hon tillbringar mycket av sin tid i ett gränsland mellan två stora campusbyggnader känns en smula symboliskt. Under hela sitt arbetsliv har hon passerat och förflyttat gränser för vad som är pedagogiskt och tekniskt möjligt inom undervisning och lärande på distans — ett område hon numera ofta anlitas som expert inom.

— Pedagogiska institutionen var väldigt tidigt ute med att använda sig av ny teknik. När vi startade de första nätutbildningarna på helfart, våren 2008, var vi bland de första i Sverige. Jättemånga studenter sökte och kom in, och antalet bara exploderade! Det var en ny situation, och vi hade inga att lära av eller dela erfarenheter med.

— Jag har aldrig varit en tekniknörd, men jag hänger nästan alltid på och tycker om att testa nya grejer. En stor fördel har varit att jag omgetts av ett litet gäng drivna och positiva personer — några med fokus på distansutbildning som form, andra med teknikintresse, säger Johanna Olsson.
 
Hon föddes för snart fyrtio år sedan i stadsdelen Tuve på Hisingen i Göteborg — ett ställe som många förknippar med det så kallade ”Tuve-raset”, en av Sveriges värsta naturkatastrofer genom tiderna. Då och då märks fortfarande barndomsdialekten — en pigg göteborgska — men mer än 15 år på norrländsk mark har satt tydliga spår i språket.
 
 
Så länge hon kan minnas har Johanna Olsson gillat att synas.

— Egentligen ville jag nog bli skådespelare eller dansare, men jag är tondöv, kan inte sjunga och har alltid varit rätt så stel, så det skulle nog aldrig ha hållit hela vägen, säger hon småskrattande.
 
Tryggheten fanns hos kompisarna — nio stycken tjejer som gjorde allt tillsammans, och fortfarande håller kontakt.

— Jag har insett att det är rätt ovanligt att tjejer håller ihop i en så pass stor grupp. Vi hade en rätt rå jargong också. Det gör en lite härdad, och man får nog lättare
att passa in i olika sammanhang.
 
Oräddheten, i kombination med en visst mått av rastlöshet, har följt Johanna Olsson hela livet. Efter studenten åkte hon ensam till USA och jobbade som barnflicka hos en svensk familj utanför Washington DC. Som ”ung och lite dumdristig” reste hon runt genom landet med Greyhoundbuss, men hann också studera och upptäcka sociologi och psykologi. Det nyväckta intresset för beteendevetenskap fick henne att flytta tillbaka till Sverige 1998 — den här gången flyttade hon till Örnsköldsvik för att gå en sprillans ny utbildning.

— Det var helt klart en omställning. Jag kände mig ganska världsvan, och var nog inte den ödmjukaste i staden.
 
 
Programmet i beteendevetenskap med inriktning mot IT-miljöer visade sig bli en lyckträff. Efter utbildningen fick hon anställning på institutionen som adjunkt. Från en dag till en annan blev hennes lärare hennes kollegor.

— Jag tänkte inte så mycket, hade ingen direkt plan, utan kastade mig in i undervisningen. När det sedan dykt upp nya saker på vägen har jag ofta hakat på. Det kräver förstås att du vågar testa, men det är också ganska bekvämt att slippa staka ut en riktning långt i förväg.
 
Sedan dess har hon intresserat sig för undervisningsfrågor, och förflyttat gränserna för hur teknik kan användas för att stödja pedagogiken. Eftersom de tidiga nätutbildningarna blev otroligt populära, fick institutionen andrum och möjlighet att utveckla formen, ofta med Johanna Olsson i spetsen. Periodvis har hon mött en motsträvig lärarkår.

— I grunden handlar motståndet om synen på lärarrollen. En del har blivit lärare för att de gillar att stå i centrum. Och okej, ofta hörs bara rösten på nätet, men lärarrollen är minst lika viktig ändå, fast den ser annorlunda ut. Du måste kunna skapa ett gott klimat och vara pedagogisk även i det digitala klassrummet.
 
 
I början var också många lärare — inklusive Johanna Olsson själv — rädda för att studenterna skulle bli alltför anonyma på nätet. Men så behöver det inte bli, anser hon. Även på nätutbildningar finns det studenter som syns och hörs, och de som är mer tillbakadragna.
 
En utmaning däremot, är att skapa kontakt mellan studenterna när många pluggar på oregelbundna tider.

— Som lärare måste vi vara flexibla, men bara för att studenterna jobbar på kvällar och helger behöver inte vi också göra det. Se till att rätt litteratur finns tillgänglig på nätet, och lägg deadlines på söndagar, istället för på fredagar.

— I dag går seminarier att genomföra via Adobe Connect eller Skype, och de flesta studentgrupper skapar självmant särskilda Facebook-grupper, där de kan träffas.
 
En annan föreställning är att allt inspelat föreläsningsmaterial måste vara så perfekt.

— Det behöver inte vara en professionell TV-produktion, vi är alla människor. Om du hostar eller telefonen ringer spelar inte så stor roll.
 
 
Johanna Olsson har haft flera ledande positioner under årens lopp, bland annat som biträdande prefekt med ansvar för IT och samverkan. Dessutom har hon bedömts vara både meriterad och excellent lärare.

— Att det finns ett gemensamt system för hela universitetet är jättebra. Som lärare gäller det att vänja sig med att lyfta fram sig själv i skriven text, och sedan bli bedömd, precis som en forskare.
 
Det är inte alltför vanligt att ha en ledarroll vid universitetet utan att vara disputerad. Johanna Olsson har provat på forskarrollen, men den har aldrig passat henne.

— Jag tror att det är arbetsformen — jag är alltför rastlös för att arbeta på egen hand med teoretiska delar. Men jag tycker nog att jag bidrar mycket till min arbetsplats ändå. Olika kompetenser behövs och kompletterar varandra, säger hon, och hoppas att hon kan vara en förebild för andra som vill satsa helhjärtat på undervisningsspåret.
 
 
Trots att Johanna Olsson alltid har tyckt att det är roligt att gå till jobbet så har hon sedan 1,5 år varit tvungen att ta det lite lugnare. Vintern 2015 blev hon påkörd i en slalombacke och drabbades av en allvarlig hjärnskakning. Fortfarande lider hon av hjärntrötthet — med symptom som påminner om utbrändhet — och är sjukskriven på halvtid. För en rastlös och aktiv person kan det vara extra svårt att leva i ett lugnt tempo och ransonera med aktiviteterna, både i jobbet och på fritiden.

— Jag promenerar mycket, tränar bodyjam, besöker museer och lyssnar på radioprogram. Men det är en utmaning att inte ta i för mycket.
 
Det är nu flera år sedan Johanna Olsson undervisade studenter. I dag håller hon fortbildningskurser för lärare och sitter i arbetsgrupper inom polisutbildningen, som snart ska börja ges på distans. För några år sedan, när läkarprogrammet skulle regionaliseras, blev hon anlitad som pedagogisk konsult för att hålla utbildningen i en ny lärplattform. Det blev en upplevelse som växte till något större.

— När lärare från olika delar av utbildningen fick tillfälle att träffas började de diskutera alla möjliga olika pedagogiska frågor. Det var otroligt lärorikt!
 
Extra roligt, menar Johanna Olsson, var att utbildningen och programrådet kläckte idén om att öppna allt material i lärplattformen för hela utbildningen. Det gör att alla läkarstudenter nu kan repetera tidigare terminer och studera i förväg. Och efterfrågan är stor. Trots att över 300 filmer finns tillgängliga vill studenterna bara ha fler!
 
På senare tid har Johanna Olsson varit drivande i att få med begreppet pedagogisk digital kompetens i universitetets e-lärandepolicy, ett efterlängtat strategidokument som slutligen klubbades för ett halvår sen.

— Äntligen börjar saker och ting hända. Medicinska fakulteten har exempelvis med i sin verksamhetsplanering att lärarna ska höja sin pedagogiska digitala kompetens, och öka det digitala inslaget i sina utbildningar.
 
Johanna Olsson understryker hur viktigt ledarskap och styrning är inom den digitala delen av utbildningsverksamheten.

— Det måste finnas en uttalad strategi om man vill se en övergripande förändring, lärare kan inte lösa situationen själva. Trots framstegen kan jag fortfarande tycka det är märkligt att universitetet inte har tagit tydlig ställning kring hur vi ser på öppenhet, och hur vi stöttar studenter som inte befinner sig på campus. Förhoppningsvis kan den nya policyn sätta fart på det arbetet också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *