Sveriges Riksdag i Stockholm i skymning.

Vad händer med universitetens autonomi?

Riksdagen har beslutat att högskolor och universitet ska ha en långtgående autonomi. Det innebär att lärosätena till stor del själva ska kunna bestämma över forskning, utbildning, lokaler och resurser. Men är det verkligen så? Och hur blir det framöver?

På senare tid har röster höjts mot vad man anser vara klåfingrigt överstyre från statens sida. Vi kan ta Högskolan Dalarna som exempel. För dig som inte hängt med i svängarna så tvingade regeringen i fjol nämnda högskola att behålla verksamheter i både Falun och Borlänge — trots att såväl högskoleledningen som studenterna ville annorlunda. Beslutet fick 35 rektorer, däribland Hans Adolfsson, att gemensamt protestera i Svenska Dagbladet: ”Regeringen ska inte köra över högskola”.
 
Mycket av problematiken bottnar i att det idag finns två skilda styrsystem för samma verksamhet: linjestyrning och kollegial styrning. Grovt förenklat kan vi konstatera att regering och riksdag har rätt att bestämma i somliga frågor, annat styrs av lärosätena själva. Och balansgången däremellan? Ja, den är inte alltid given. Att de nuvarande styrprinciperna för statlig kontroll och akademisk frihet knappt har uppdaterats sedan 1993 hjälper inte gärna.
 
Enligt Heidi Hansson, vicerektor vid Umeå universitet, behövs generellt sett högre tillit till Sveriges lärosäten som läget är nu:
 
— Högskolors och universitets viktigaste signum är hög kompetens inom utbildning och forskning. Det innebär inte att politiska viljeyttringar inte är viktiga, men att våra perspektiv måste beaktas. Vi vet vad vi gör.
 
 
Enligt vicerektorn bör det vara upp till universiteten att i samverkan med det omgivande samhället få avgöra var och när utbildning ska bedrivas. Om det så är på campus, extern ort eller via nätet, under ordinarie terminstid eller sommar.
 
— Vi har ansvar för utbildningens kvalitet. Då måste vi också få ha inflytande på kvalitetsrelaterade frågor som exempelvis utbud och resursanvändning, säger Heidi Hansson.
 
Samma sak menar hon gäller forskningen, där en viktig insats skulle vara att öka basfinansieringen till universiteten.
 
Just nu har forskningsfinansiärer likt Formas, Vetenskapsrådet och Vinnova stort inflytande på vilka forskningsområden och frågor som premieras.
 
— Problemet är att forskningsrådens val av prioriteringar måste vara väldigt övergripande och gälla för samtliga lärosäten. Det innebär att universitet och högskolor som har andra inriktningar kan få sämre utrymme än de förtjänar. Att forskare tvingas styra om sin forskning eller prioritera annorlunda hotar långsiktigheten.
 
Heidi Hansson skulle därför önska att man lyfte bort forskningsfinansieringen från råden och lät universiteten ta det strategiska ansvaret för sin forskning istället.
 
 
Hon efterlyser också andra, mer strategiskt långsiktiga modeller, när det gäller att fördela medel för utbildningsplatser.
 
— Att det som idag finns en prislapp på humaniora och en annan på teknik är även det styrande på ett sätt som inte alltid är fördelaktigt. Det här är en kvarleva från 90-talet som behöver ses över, menar Heidi Hansson.
 
I skrivande stund håller regeringens särskilda utredare, Pam Fredman, på att göra just det: se över såväl universitetens styrning som resurstilldelning. Vad hon kommer fram till får vi veta i december nästa år.