Cuno Bernhardsson i sitt arbetsrum fyllt av arkivmaterial.

Varje människa och varje krök på älven har sin historia

Nästa sommar fyller Cuno Bernhardsson 67. Han har läst miljontals handlingar utan att ledsna. Tvärtom tycker han att det bara blir roligare med åren.

Med ett år kvar till pension har arkivarien Cuno Bernhardsson inga planer på att trappa ned. Där andra ser dammiga hyllor ser Cuno livsöden, berättelser och möjligheter.
 
— Jag är lycklig att ha dragit på mig dessa guldbyxor som det innebär att ha ett spännande arbete där jag varje dag ser något nytt och lär mig något nytt. Genom arkiven kan jag lära känna männi­skan bakom fasaden, se skeenden i hur samhället förändras, säger Cuno Bernhardsson, förste arkivarie på Forskningsarkivet.
 
Nästan alla på universitetet verkar känna eller åtminstone ha hört talas om Cuno. Han har blivit något av en institution i sig. Som om han alltid har varit där. Det har han inte. På Umeå universitet har han närmare bestämt arbetat sedan 2004. Flytten hit var dock inte så långväga, utan gick bara från Gammlia där Cuno i 26 år jobbade med Folkrörelsearkivet.
 
Allt började i Edsele i nordvästra Ångermanland där Cuno mötte världen och tillbringade den tidigaste barndomen. Redan då märktes en fallenhet för att katalogisera det som hände.
 
— Jag minns hur jag satt på mjölkpallen i byn och skrev upp nummer på de få bilar som passerade. För det mesta var det Y på registreringsskyltarna, men någon gång kunde man få se en bil med A, alltså från Stockholm, och det var speciellt.
 
 

Pappan var kraftstationsmaskinist och snart fick familjen flytta till Sikfors vid Piteälven. Som den första i släkten som gick mer än sju år i skolan gick Cuno först humanistiskt gymnasium i Piteå innan han 1973 styrde kosan mot lärdomsmetropolen Umeå och universitetsstudier i historia. Debuten på campus och mötet med den akademiska miljön blev en smärre chock för maskinistsonen från landet, men snart gick det bättre. Cuno fick smak på kunskapens äpple och efter tre terminer i Umeå blev han nyfiken på etnologi, ett ämne han vagt hade hört talas om men som då inte fanns närmare än i Uppsala.
 
— Som uppvuxen i en skogsarbetare- och småbrukarmiljö i Norrlands inland hade jag mycket etnologi med mig gratis. Hemma i byn var folktron högst levande ännu på 1970-talet med tro på vittra och bjäran.
 
I Uppsala blev det utöver studier i etnologi även kurser i museiteknik och arkivkunskap. Det ledde 1977 till jobb på Dialekt- och folkminnesarkivet med bland annat renskrivning av ljudupptagningar av dialekter. Våren 1978 gick så flyttlasset tillbaka norrut och tjänst som arkivarie vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten. Och därifrån alltså, ett drygt kvartssekel senare, det sista stenkastet från Gammlia till campus.
 
Forskningsarkivet med tio medarbetare sorterar under Universitetsbiblioteket. Det spänner över sisådär 800 hyllmeter med 206 personarkiv. Forskningsarkivet är inriktat på personers arkiv, medan universitetets plikt­arkivering av allmänna handlingar ligger på universitetsförvaltningen och institutionerna.
 
 

Just nu är Cuno i färd med att ordna upp professor Gunnar Kulldorffs arkiv. Han var en av motorerna bakom att universitetet startades på 1960-talet och en person som samlade och dokumenterade hela sitt liv. Det resulterade i 103 hyllmeter från institutionen för matematik och matematisk statistik.
 
— Hittills har jag gått igenom 85 meter och börjar se en struktur. I det materialet finns Umeå universitets födelse och man ser Kulldorffs stora engagemang. När jag har fått in materialet i arkivkartonger, märkt upp och skrivit en förteckning och någon sedan kommer och använder det, är det en speciell känsla.
 
Redan tjänsterummet ovanför universitetsbiblioteket har en sprängfylld bokhylle­vägg, men där platsar ändå bara det som kan behöva ett raskt getöga om någon ringer. Sedan finns hela arkivet. Och även en stor del av fritiden ägnas åt att samla handlingar. I hyreslägenheten på Fridhem upptas ett helt rum av skrifter. En del av det ska i sinom tid flyttas till torpet i barndomsbyn Edsele som Cuno ärvt från morföräldrarna och där han planerar att bygga ett bibliotek. Det där med minimalism, ljust och fräscht och att ”bara leva i nuet” är kort sagt inget för Cuno.
 
— Visst lever jag i nuet också, med trädgård och barnbarn. Men jag tänker samtidigt att det vore ganska torftigt om vi bara levde av vad vi själva hinner skapa under vår tid på jorden. Vi måste ha något att gå tillbaka till för att lära oss. Historia är ju även det som hände för en timme sedan.
 
 

— Varje människa har sin historia. Varje krök på älven har sin historia. Varje del av en by eller en stadsdel har sin historia. Jag blir mer och mer fascinerad av det här yrket, det blir bara roligare ju äldre jag blir. Det handlar om samhällets kollektiva minne, säger Cuno eftertänksamt.
 
Historien — inte minst den akademiska — rymmer många män, så det är ofrånkomligt att åtskilliga hyllmetrar i arkivet upptas av män med intressanta levnadsbanor. Man kan följa Gustav Roséns intåg på den västerbottniska tidningsmarknaden med övertagandet av VK, eller när Gösta Skoglund kommer till Umeå på 1920-talet. Kommen av en fiskarfamilj i Hälsingland blir Gösta Skoglund chefredaktör för ostkustfiskarnas tidning, leder ABF-kören och sedan hela vägen upp till regeringen där han blir kommunikationsminister och en av dem som ser till att universitetet hamnar i Umeå. Luleåfödde författaren och poeten Folke Isaksson hann Cuno bygga upp en relation till innan han gick hädan, så hela hans arkiv kom till Umeå, inklusive hans samling av Gullivers resor i 180 olika editioner.
 
Men det går också att hitta åtskilliga intressanta kvinnoöden. Kända — Sara Lidman är förstås en gigant i sällskapet, hon hann donera hela sitt arkiv hit — såväl som okända. Som en barnmorska i Jämtland, Julia Wiklund, vars man folkskollärare Thunström efter att ha fått sparken från skolan i Ragunda fick söka sig norröver och så småningom hamnade i Missenträsk. Där blev han lärare åt farmodern till just Sara Lidman och en inspirationskälla för hennes författarskap. Men ödet för barnmorskan ville åt andra hållet. Hon skilde sig från folkskollärare Thunström som var svår på spriten. Och hon själv hade dessutom gått och blivit med barn med postmästaren i Ragunda. Julia Wiklund följde sedermera efter kärlekssonen, med det ståtliga namnet Garibaldi, när denne flyttade till Stockholm på 1880-talet.
 
En annan litterär gestalt med en helt annan levnadsbana var Siv Cedering som utvandrade till USA med sin pappa som varit möbelhandlare i Överkalix. Siv Cedering var länge den svenska litterära rösten i USA och arkivet rymmer en fascinerande korrespondens med amerikanska undergroundpoeter. Att få ett arkiv på 70 hyllmeter över Atlanten kräver en hel del av både byråkrati och logistik, men allra viktigast för att det över huvud taget ska bli av är de personliga kontakterna med personen själv eller hennes efterlevande.
 
 

USA fick Cuno också oväntad kontakt med genom ett annat levnadsöde i arkiven. En Olof Petter som efter en våldsam uppgörelse en mörk höstkväll fick sitta tre och ett halvt år i fängelse och sedan utvandrade till Amerikat. Där dyker slagskämpen sedan upp i arkiven som vicesheriff. Denne Olof Petters sonson bor idag i Salt Lake City och fick upp ögonen för Cunos efterforskningar om farfadern och bjöd över Cuno till staterna där han har tillbringat sammanlagt närmare ett år sedan 2005 och förutom att — såklart — förvärvat arkiv även besökt University of California, Berkeley, National Archives och Library of Congress i Washington. Det har också gett chansen att i vuxen ålder öva upp skolengelskan.
 
En kock vill att någon ska äta hans läckra anrättningar, en musiker att någon ska lyssna på hans låtar. Och en arkivarie vill förstås att någon ska ta del av allt spännande som göms i de nogsamt ordnade arkivhyllorna. Vilket någon förvisso gör. På senare tid har det dessutom utöver de vanliga avnämarna, forskarna, märkts ett ökande intresse bland författare, regissörer och konstnärer att dyka ned i arkiven.
 
— Då blir man taggad på ett nytt sätt. Konstnärer kan avsätta mycket mer tid än forskarna, ibland flera år, till att grotta ned sig i enskilda människoöden. I gengäld förhåller de sig sedan friare till materialet, så det är väldigt spännande att följa vad det resulterar i.
 
Arkivletandet kan ibland också leda till att man faktiskt aldrig hittar det man söker. Det kanske helt enkelt inte finns. En sådan sak är det omtalade kontraktet om att pigor och drängar skulle slippa få lax på faten vareviga dag. Något sådant kontrakt har varken Cuno eller någon annan arkivarie lyckats hitta. Sannolikt är det en skröna. En annan är uppgiften att västerbottensosten skulle ha tillkommit av ett misstag som en följd av en Ulrika Eleonora Lindströms kärleksmöte i Burträsk. I arkiven kan man se att västerbottensosten första gången dyker upp på ett lantbruksmöte i Åsele 1872, utan koppling till vare sig Burträsk eller någon Ulrika Eleonora.
 
— Fast å andra sidan. Varför förstöra en bra historia? Jag unnar Burträsk att vara hemort för osten, säger Cuno.
 
Och så den oundvikliga frågan om namnet. Nej, Cuno står inte för Carl-Uno, utan han heter verkligen Cuno på riktigt sedan barnsben. Det namnet delar han inte med så många, närmare bestämt 260 svenskar, varav bara 27 stavar det som han. (Den som söker på Kuno med K och Umeå universitet hamnar för övrigt på Konsthögskolan där Kuno är namnet på dess nätverk för konstutbildningar i Norden.) Föräldrarna hade egentligen tänkt att han skulle få heta Karl efter morfar eller Olov efter far, men då ryckte mormor in — ännu en stark kvinna — och bestämde att pojken skulle heta Cuno efter en person i visan Alpens ros som då var en landsplåga. Och så fick det bli.
 
Nästa sommar fyller Cuno 67 och vad som händer därefter vet han inte idag. Kanske får han mer tid till att åka ut och hålla föredrag om alla intressanta människoöden, platser och händelser han har kommit i kontakt med. Kanske blir det också lite mer tid till trädgård, fiske, och att umgås med barnbarn och andra som står nära. Att byta ett ord eller två. Samt förstås mer tid till att bygga upp biblioteket på torpet i Edsele vid Faxälven.